Galerslafs-Jägarne,
(Forts. af Jean Vaubarori)
(Forts. fr. ngo 55—065.)
Han vände sig derför på sin bjelke, hans
ögon -slöto sig åter och för andra gången in-
somhade han tungt.
När han nu vaknade hade klockan redan
slagit tolf, ett blåaktigt sken inföll genom den
lilla tätt under täkåsen sittande gluggen och
gaf de hvarandra korsande bjelkarna någon-
ting fantastiskt.
Vaubaron kände att hvilaun gjort honom
godt och att han till stor del återfått kraf-
terna. få
Ehuru han lingenting ätit den föregående
aftonen var han, ej hungrig, men han plågådes
deremot af en föttärande törst.
Om det fanns någonting omöjligt i verl-
den, så var det för honom just att få släcka
dennu törst. Vaubaron försökte derför att
glömma den genom att sysselsätta sina tankar
med den plan han borde utföra för att leda
den sista delen af sin Tymmning till ett lyckligt
resultat. I
Denna! plan var enkel och syntes ej be-
höfva löpa fara att stöta på alltför stora svå-
righeter då ögonblicket till dess utförande var
inne.
Vi skola äfven inom några minuter er-
fara buru vår hjelte bar sig åt för att åväga-
bringa hvad som ännu endast var ett förslag.
Återstoden af dagen förflöt.