svagt flämtande sken som han ej kunde för-
klara.
Hvarifrån kommo väl dessa strålar?
Ack, flyktingen skulle endast alltför snart
erfara det.
Må man tänka sig den förtviflan som grep
honom då han, dragande sig några steg längre
bort, varseblef längs efter sluttningen en mängd
lyktor fästade vid stolpar, emellan hvilka skildt-
vakter promenerade af och an.
Kommissarien ville hålla det ord han af-
tonen förut gifvit, han ville innan nattens
inbrott ha flyktingen i siäa händer.
Öfvertygad om att fången ej kunnat lemna
staden hade han öfverallt låtit uppställa vakt.
Vär hjeltes flykt blef således helt och
hållet omöjlig, just i det. ögonblick då hän
ansåg den nästan verkställd.
Han nödgades antingen erkänna sig be-
segrad eller ock med knifven i handen bana
sig en väg genom soldaternas leder. Och icke
ens då skulle hån återvinna friheten, ty ku-
lor skulle hvina omkring honom och han skulle
snart nedsjunka död bland sina oskyldiga
offers lik.
Detta var för mycket för Vaubaron.
Denna felslagna förhoppning, den förfär-
ligaste, den grymmaste af alla dem för hvilka
han under de sista tjugofyra timriarna varit
utsatt, gjorde på honom samma yerkan som
en dolk stucken i hans hjerta,
Den olycklige nedsjönk förkrossad, till-
intetgjord bredvid kanonen som på morgonen
förkunnat hans flykt.
Om i detta ögonblick en rund passerat,
hade den ej behöft leverera någon batalj för