—
— Jag har väntat länge, sade han, jag
har lidit grymt, men Gud har ändtligea med-
lidande med mig... denna natt synes allt
förena sig för att skydda och gynna mig.
Den sträcka han hade att tillryggalägga
från det ställe der han befann sig, till vall-
gången, kunde högst belöpa sig till några
tjugo steg.
Flyktingen, hvars fötter icke drogo gig
ifrån rännans kant, kröp med den största för-
sigtighet utefter det sluttande taket fram till
byggnådens hörn, i hopp att någoustädes stöta
på en af dessa jernringar af hvilka taktäc-
karne betjena sig för att hålla sig uppe på
taken. Hans förhoppningar sveko honom ej.
Hans högra hand stötte snart emot en
dylik och utan att förlora en enda minut lög-
gjorde han tåget som han bar kring lifvet och
då det minst vår fyratio fot långt, fästade han
det dubbelt i ringen, hvarefter han med båda
händerna halade sig utför det ned på marken.
Derefter drog han på linan för att få
den lös och när han åter hade den i sina
händer riktade han stegen skyndsamt till vallens
yttersta kant.
— Åh, jag behöfver nu endast rulla mig
utför den här brentå backen och sedan med
tillhjelp af mitt tåg klättra öfver muren som!
omgifver hela detta fördömelsens tillhåll för
att vara fri, sade han. Förstår du detta ord,
min Blanche? . . oo fril. .. fri!
En sak oroade honom likväl ännu.
Det förekom honom då han böjde sig ned
öfver vallen som om dernere ej alldeles herr-
skade samma mörker som öfverallt annorstä-
des, han tyckte sig här och der spåra ett