att det som förr ansågs för en skam har nu
blifvit till ett hvardagsbruk, men i allmänhet
kan det likväl sägas att skånska bonden lefver
vid sitt gamla humör, gör ett och annat ståt-
ligt kalas, dricker sid tuting och drar sin spa-
der med smak, åker i briljanta åkdon efter väl
utstyrda herregårdshästar och låter sy sin fina
klädesrock efter nyaste stadsmode samt vill ej
längre källas bonde, utan hafva titel af landt-
brukare. De bankrutterade bönderna, hvilka
vanligen köpt på skuld och betalt bra utan
att i längden. kunna reda sig, helst under ett
mera yppigt lefnadssätt, få söka sin utkomst
som jernvägsarbetare eller blifva torpare, eller
kanske slutligen komma på fattigvården.
Skarpskyttesaken hvilar nu under vintern.
Den vackra fosterländska iden, sådan den rik-
tigt uppfattas af en mera; bildad ungdom i
landets städer, har enligt min öfverallt gjorda
erfarenhet alldeles icke samma betydelse bland
landsbygdens ungdom. Att det gäller foster-
landets försvar och måhända en framtida re-
ducering af. den .kostsamma armden, tänker
man föga. på, och mången. förstår det knap-
past en gång., På landet. är det deremot bond-
bhögfärden som i. allmänhet, bildar; ;skarpskytte-
kårer. — Botiddrängen som får en skarpskytte-
mössa, ett gevär och en vapenrock, tycker sig
genast något vara, han har blifvit upphöjd och
fått en rang i samhället öfver de yrkesbröder
som ej vilja eller duga till skarpskyttar och
som således anses höra till trashankarna. Allt
detta gör dock ingenting, blott saken går
framåt. Ty man lär sig nog efter hand att
fatta . den rätta betydelsen af en allmän folk-
beväpning.
Samma bondhögfärd är äfven med, åtmin-
stone på de festa ställen, vid bildandet af
byarnes sångföreningar. Detta gör också att
mången fin dräng eller piga är medlem i en
dylik förening, utan att likväl hafva mera
röst än en fogelskrämma. Nu reser en orgel-
nist från Landskrona, hr Hallberg, omkring
här i Skåne och undervisar ungdomen i sång
efter en skottsk metod, kallad sol-fa-systemet
och som består dervuti att bokstäfver använ-
das i stället för not-tecken. Jag tror väl att
hr H. duger lika bra till sånglärare som till
skarpskyttebefälhafvare, i hvilken sistnämnde
egenskap han visade ett så välbekant och
eklatant prof vid Norrviddinge sistlidne mid-
sommar; men det är och blir dock ett charla-
taneri, då man vill inbilla folk, att i all sång-
konst rentaf obekanta personer kunna efter an-
förda metod lära sig att flerstämmigt utföra
hvilka sångstycken som helst efter blott några
timmars undervisning, äfven om samma metod
är betydligt lättare än den annars öfliga. Hr
H. har undervisat i Hoby och Håstad samt
senast i Röstånga, Billinge och Ask. På hvar-
dera stället har han haft ungefär 100 elever
och låtit hvardera betala sig 3 rdr, jemte det
att de bestått honom fri bostad, vivre och ljus
m. m. samt varit skyldiga att köpa vissa not-
böcker af honom. Han förtjenar således pen-
niogar på affären, och det är hufvudsaken. I
de sistnämda byarne klandras han mycket
derföre, att då han lemnat hvardera sångaf-
delningen ungefär 4 undervisningar med 1 å
2 timmar hvarje gång, samt hade mottagit be-
talning, så reste han helt oförmodadt sin väg
uppåt Smålands urskogar, lemnande sina skån-
ska sångare för vind och våg eller åtminstone
i händerna på odugliga sångledare. Han åter-
kom visserligen efter någon tids bortovaro,
men. endast för att lemna undervisning åt sina
elever en enda gång. Säkert är att hans så
kallade konserter? med dessa sol-fa-sångare
skulle hos en aldrig så litet musikaliskt bil-
dad publik gjort fullkomligt fiasko. Men här
stodo bondgubbarne och gapade af förtjusning
öfver deras söners och döttrars förut ej anade
sångförmåga. Hvem kan dock klandra allt
dylikt, så länge det är folket som vill låta
bedraga sig?