Detta obeskrifliga, till vansinne gränsande
tillstånd, varade dock endast några minuter;
då inträffade reaktionen, och det var som om
en elektrisk gnista i ett nu skänkt nytt lif
åt Jean Vaubarons ögonblicket förut så förla-
made kropp och själ.
— Det är slut! mumlade han. Jag har
förlorat spelet . . . mig återstår intet hopp
mera . . . Men jag vill ändå strida . . . stri-
da till det sista! .. . Med undantag af att
utgjuta blod vill jag ingenting uraktlåta för
att blifva fri . . . först sedan jag åter känner
den dubbla kedjan kring min fot, vill jag er-
känna mig besegrad.
Mekanisten släppte nu sitt tag och utan
att tänka på att han kunde slå ihjäl sig, hop-
pade han från den betydliga höjden ned på
marken.
Lyckligtvis nedföll han på fötterna, men
ehuru skakningen var förfärlig, hindrade den
honom ej att fortsätta sitt springande och fly
med otrolig hastighet.
Fly! Är ej detta ord en grym ironi då
det användes på en persou i vår hjeltes för-
tviflade belägenhet? Var det honom väl möj-
ligt att fly då gården, hvarpå han befann sig,
endast hade en enda utgång: den galerport
hvarifrån han aflägsnade sig.
Inom några mwmuter skulle ganska säkert
bagnons milis, fångknektar och uppsyningsmän
vara på fötter, skallgången efter djuret som
sluppit ur sin bur skulle börja, och Vaubaron,
snart omringad, skulle antingen på stället blif-
va skjuten eller ock, belagd med dubbla ked-
jor, återföras till sitt fängelse.
Se der hvad den olycklige sade sig sjelf