Vaubaron hörde kulan hvina endast nå-
gra linier från sin venstra tinning.
— Jag har hoppats alltför tidigt! sade
han till sig sjelf. Gud öfverger mig! ...
Ah, denna gång är jag förlorad . . . ohjelp-
ligt förlorad!
XVI.
Kaserngården.
Under det Dagobert utstötte det ena skri-
ket efter det andra för att tillkalla hjelp, om-
laddade han ifrigt sitt gevär.
Vaubarons båda händer omslöto alltjemt
konvulsiviskt jerngallerna.
En sällsam oordning herrskade i hans
hufvud; en början till yrsel bemäktigade sig
honom och han kunde ej längre göra sig reda
för siu belägenhet.
Det förekom honom som om allting om-
kring honom rört sig i en vild ringdans, och
som om han sjelf slitits med i den hejdlösa
hvirfveln.
Det brusade för hans öron liksom dånet
af ett vattenfall, hvilket nedstörtar i ett omät-
ligt djup och för ögonen såg han blixtrar
hvilka i mörkret strålade som fyrverkerieldar.
Slutligen greps han helt och hållet af
denna svindel som bemäktigar sig den efter
en öfvermensklig strid emot vågorna utmatta-
de simmaren, då den våta svepningen smyger
sig omkring honom och döden trycker honom
i sina iskalla armar,