fästa den ringaste vigt, den minsta uppmärk-
samhet.
Derefter fattade han sitt gevär och med
blixtens hastighet affyrade han det emot gal-
lerporten efter att två gånger af alla krafter
ha ropat:
— Alarm! . . . alarm!
Våra läsare ha redan förstått hvad som
passerat.
Den otroliga lycka som hittills så syn-
bart beskyddat Vaubaron svek honom hastigt.
De svaga strålarne från den brinnande
stickan hade varit nog för att för Dagobert
visa den på gallerportens spets sittande flyk-
tingens silhuett.
En dylik ställning var betydelsefull, och
kunde intet tvifvel lemna öfrigt.
Ingen annan än en galerslaf kunde ut-
sätta sig för faran att sönderslitas af galler-
verkets hvassa jernspetsar, ingen annan än
en straffånge kunde ha intresse af att natte-
tid klättra öfver bagnons murar.
Dagobert lydde endast sina order då han
sände en kula efter rymmaren och han full-
gjorde med så mycket större nit sin pligt,
som bagnons soldater just icke äro kända för
något lysande mod.
Det är tvärtom en bekant sak att de
hellre döda en galerslaf på afstånd än de med
honom inlåta sig i en strid, hvilken dessutom
alltid för soldaten utfaller olyckligt då det är
naturligt att den flyktige galerslafven ingen-
ting uraktlåter för att på sin sida få behålla
fördelarne.
Oaktadt mörkret hade Dagobert sigtat rätt.