Han tackade innerligt Gud som synbart
höll sin hand skyddande utsträckt öfver ho-
nom och vändande sig åt höger, smög han sig
tätt efter byggningen ända till han, såsom den
unge galerslafven tillsagt honom, uppnådde
dess hörn.
Nu vände han sig, enligt dennes order,
och med den största noggrannhet började han
räkna sina steg. Vid det tjugofemte gjorde
han halt. Som mörkret var djupt kunde en-
dast känseln vägleda honom och han trefvade
försigtigt med båda händerna på muren, stu-
derande den minsta upphöjning i stenen, den
minsta spricka i murbruket.
Efter några sekunder kände han under
sina fingrar de två hål om hvilka den unge
galerslafven talat, och han vann snart den
öfvertygelsen att stenen lättare gaf efter än
han vågat hoppas.
Intet ord skulle kunna skildra hvad Jean
Vaubaron i detta ögonblick erfor.
Det förekom honom då han lösryckte ste-
nen som om han öppnat de obevekliga por-
tarne som skilde honom från verlden och hans
dotter.
Han trodde sig fri, han trodde sig räddad!
Med konvulsivisk häftighet stack meka-
nisten handen in i gömstället och han fram-
drog nu derur alla de olika effekter den unge
galerslafyen lofvat honom.
Ingenting fattades.
åVaubaron utvecklade efter hvarandra de
olika persedlarna som bildade matrosdrägten.
Derefter framtog han äfven den oljiga peruken,
knifven och linan.