Han tackade innerligt Gud som synbart höll sin hand skyddande utsträckt öfver honom och vändande sig åt höger, smög han sig tätt efter byggningen ända till han, såsom den unge galerslafven tillsagt honom, uppnådde dess hörn. Nu vände han sig, enligt dennes order, och med den största noggrannhet började han räkna sina steg. Vid det tjugofemte gjorde han halt. Som mörkret var djupt kunde endast känseln vägleda honom och han trefvade försigtigt med båda händerna på muren, studerande den minsta upphöjning i stenen, den minsta spricka i murbruket. Efter några sekunder kände han under sina fingrar de två hål om hvilka den unge galerslafven talat, och han vann snart den öfvertygelsen att stenen lättare gaf efter än han vågat hoppas. Intet ord skulle kunna skildra hvad Jean Vaubaron i detta ögonblick erfor. Det förekom honom då han lösryckte stenen som om han öppnat de obevekliga portarne som skilde honom från verlden och hans dotter. Han trodde sig fri, han trodde sig räddad! Med konvulsivisk häftighet stack mekanisten handen in i gömstället och han framdrog nu derur alla de olika effekter den unge galerslafyen lofvat honom. Ingenting fattades. åVaubaron utvecklade efter hvarandra de olika persedlarna som bildade matrosdrägten. Derefter framtog han äfven den oljiga peruken, knifven och linan.