ju och jemrar er, så att man inte kan blunda
en gång.
— Rår jag för att knäet värker.
— Nej, men ni rår för att ni låte om
er som en galning ... Inte får man väl störa
alla andra derför att man har litet ondt . ..
Försök att sofva, och om ni inte kan det så
tig åtminstone, eller bit i era lakan så jag
slipper höra er . ... Jag är trött och sömnig
och behöfver hvila ... Nå, lofvar ni att vara
tyst?
— Jag skall bjuda till! mumlade Vau-
baron.
— Godt! ... Utomdess är det för er
egen skull jag ger er det rådet . . . Ni be-
höfver minsann alla era krafter till i morgon
då man skall skära af er benet . . . Försök
derför att sofva i natt.
När fångvaktaren uttalat denna oegennyt-
tiga välmening drog han nattmössan öfver
öronen och kröp ned i sin säng.
Fem minuter derefter snarkade han och
Vaubaron gjorde sig en helig pligt af att vör-
da hans sömn.
Lydande de råd han fått af den unge
galerslafven, hvilken med rätta berömt sig af
att 1 teorien örtverträffa sjelfva veteranerna
bland Brests och Toulons fångar, väntade Vau-
baron till de tolf slagen i bagnons tornur för-
kunnat midnatt.
Då reste han sig upp i sin säng, lösgjor-
de den sågtandade stålplåten från sin mössa
och med ögonen fistade på sjukvaktaren som,
djupt sofvande vände honom ryggen, började
han söndersåga den jernring han bar öfver
fotknölen.