ju och jemrar er, så att man inte kan blunda en gång. — Rår jag för att knäet värker. — Nej, men ni rår för att ni låte om er som en galning ... Inte får man väl störa alla andra derför att man har litet ondt . .. Försök att sofva, och om ni inte kan det så tig åtminstone, eller bit i era lakan så jag slipper höra er . ... Jag är trött och sömnig och behöfver hvila ... Nå, lofvar ni att vara tyst? — Jag skall bjuda till! mumlade Vaubaron. — Godt! ... Utomdess är det för er egen skull jag ger er det rådet . . . Ni behöfver minsann alla era krafter till i morgon då man skall skära af er benet . . . Försök derför att sofva i natt. När fångvaktaren uttalat denna oegennyttiga välmening drog han nattmössan öfver öronen och kröp ned i sin säng. Fem minuter derefter snarkade han och Vaubaron gjorde sig en helig pligt af att vörda hans sömn. Lydande de råd han fått af den unge galerslafven, hvilken med rätta berömt sig af att 1 teorien örtverträffa sjelfva veteranerna bland Brests och Toulons fångar, väntade Vaubaron till de tolf slagen i bagnons tornur förkunnat midnatt. Då reste han sig upp i sin säng, lösgjorde den sågtandade stålplåten från sin mössa och med ögonen fistade på sjukvaktaren som, djupt sofvande vände honom ryggen, började han söndersåga den jernring han bar öfver fotknölen.