smyga åt sig två små men temligen tunga
föremål.
— Hvad är det? frågade mekanisten och
tillslöt häftigt handen.
— Det skall ni också få veta, men tå-
lamod, svarade galerslafven. Jag vill resa
mig och hålla mig emellan er och uppsynings-
mannen så alt ni kan betrakta de saker jag
gifvit er, ty det skulle draga alltför lång tid
att lemna er någon förklaring öfver dem.
Så snart straffången rest sig, skyndade
Vaubaron att granska de föremål han erhållit.
Det första var en bit af en kedja.
Det andra var en plåt alldeles dylik med
de trekaniga bleckplåtar hvilka fästas på fån-
garnes mössa, och hvarå alltid är graverad
den dömdes nummer.
Äfven på denna - plåt stod en nummer
nemligen 280, Vaubarons nummer.
— Ni har nu sett hvad ni fått och i ert
eget intresse uppmanar jag er att handla för-
sigtigt, återtog den unga galerslafven. Under
förevändning att jag känner mig sjuk vill jag
gå fram till uppsyningsmannen och bedja ho-
nom gifva mig en hospitalsbiljett. När niser
att samtalet oss emellan är i full gång så för
en af plåtens kanter, sak samma hvilkendera,
till kedjan så skall ni snart komma under-
fund med hvilken förvånande verkan den har.
Vaubaron väntade några sekunder, der-
efter började han experimentet.
Till sin stora öfverraskning märkte han
nu att den till utseendet så oskadliga bleck-
plåten i sjelfva verket var af stål och att dess
kanter voro tandade liksom en såg.