smyga åt sig två små men temligen tunga föremål. — Hvad är det? frågade mekanisten och tillslöt häftigt handen. — Det skall ni också få veta, men tålamod, svarade galerslafven. Jag vill resa mig och hålla mig emellan er och uppsyningsmannen så alt ni kan betrakta de saker jag gifvit er, ty det skulle draga alltför lång tid att lemna er någon förklaring öfver dem. Så snart straffången rest sig, skyndade Vaubaron att granska de föremål han erhållit. Det första var en bit af en kedja. Det andra var en plåt alldeles dylik med de trekaniga bleckplåtar hvilka fästas på fångarnes mössa, och hvarå alltid är graverad den dömdes nummer. Äfven på denna plåt stod en nummer nemligen 280, Vaubarons nummer. — Ni har nu sett hvad ni fått och i ert eget intresse uppmanar jag er att handla försigtigt, återtog den unga galerslafven. Under förevändning att jag känner mig sjuk vill jag gå fram till uppsyningsmannen och bedja honom gifva mig en hospitalsbiljett. När niser att samtalet oss emellan är i full gång så för en af plåtens kanter, sak samma hvilkendera, till kedjan så skall ni snart komma underfund med hvilken förvånande verkan den har. Vaubaron väntade några sekunder, derefter började han experimentet. Till sin stora öfverraskning märkte han nu att den till utseendet så oskadliga bleckplåten i sjelfva verket var af stål och att dess kanter voro tandade liksom en såg.