— Ja visst . . . och det är att oi misstror
mig . ..nitinker att jag spionerar på er för
att sedan för styrelsen ange er för era rym-
ningsplaner . . . kortligen, vi tar mig för en
räf som vill sälja er... nå väl är det
icke så?
— Och om så vore? frågade Vaubaron.
-— Jo jo men, så är det och jag förtänker
er alls icke för era uusstankar . . . vi lefva
gudpås i en tid då det icke fins vågon red-
lighet, icke ens vid galrerna . . . det är vid
min ära mycket sorgligt! .. . Må man vara
galerslaf, hvarför icke, men det oaktadt skall
man väl vara hederlig karl, för fan... Lyck-
ligtvis står det i min makt att ge er bevis på
mina afsigters renhet.
— Så-å. imföll Vaubaron lifligt, kan nr
ge mig bevis?
— Ja bevars, men tala saktare . . . Det
är fan hvad mi alltid skriker . . . jag tyckte
att uppsyningsmannen tittade hitåt.
— Jag skall ingenting säga mera...
tala ni.
— Jag upprepar att jag icke finner det
underligt om ni i mig ser en räf, d. v. s. en
nog stor usling för att först narra en kamrat
i fällan och sedan af styrelsen skaffa sig be-
taldt för nidingsdådet, men ni har ingenting
sådant att frukta, ty jag skall bevisa er det
förtroende ni vågar skinka mig . - . jag vill
i vår affär helt och hållet förlita mig på er
heder. Jag skall uppge för er det ställe der
förklädnaden och de andra sakerna äro gömda,
ni må ta dem mig ovetande när mi sjelf
för godt finner om två dagar, om två måna-