Olikhet inför lagen. Lagen är lika för alla, men lagskipningen är långt ifrån att vara det. Man får hvarje rättegångsdag och vid hvarje domstol! oupphörligt bevis derå. Men icke ofta får man nigot så skriande bevis som i dessa dagar i polisdomstolen. Å ena sidan en polismästare, tilltalad för öfvervåld å person och för att hafva låtit andra utöfva sådant. Å andra sidan en hop arbetare och dylika, tilltalade för att hafva deltagit i folkskockningar och oljud å gata. Polismästaren har begått sitt brott för ett år sedan, men bekläder och utöfvar fortfarande sitt embete, och det är nätt och jemnt kommet så långt som till åtalets början. Arbetarne ha gjort sig skyldiga till sitt fel för 5—56 dagar sedan, och de äro redan, såsom af vår rättegångsafdelning synes, dömda till 50 å 150 rdrs böter — för dem liktydigt med fängelse eller ruin. Polismästaren har till sitt försvar och sitt stöd sin juridiska underbyggnad, sina underlydande som vittnen, sina domare — om än omedvetet — stämda för hans friande snarare än för hans fällande, i följd af den esprit de corps, hvilken råder inom byråkratien lika starkt som inom armåeen, om icke starkare. — Och om han blir fälld, så blir det måhända icke till högre ansvar än samma belopp — och hans rikedom och de andres fattigdom upphäfver äfven i detta afseende likheten inför lagen. De anklagade arbetarne sakna allt begrepp om rättegåugsförmåner och rättegångs