Olikhet inför lagen.
Lagen är lika för alla, men lagskipnin-
gen är långt ifrån att vara det.
Man får hvarje rättegångsdag och vid
hvarje domstol! oupphörligt bevis derå. Men
icke ofta får man nigot så skriande bevis som
i dessa dagar i polisdomstolen.
Å ena sidan en polismästare, tilltalad för
öfvervåld å person och för att hafva låtit an-
dra utöfva sådant.
Å andra sidan en hop arbetare och dy-
lika, tilltalade för att hafva deltagit i folk-
skockningar och oljud å gata.
Polismästaren har begått sitt brott för
ett år sedan, men bekläder och utöfvar fort-
farande sitt embete, och det är nätt och jemnt
kommet så långt som till åtalets början.
Arbetarne ha gjort sig skyldiga till sitt
fel för 5—56 dagar sedan, och de äro redan,
såsom af vår rättegångsafdelning synes, dömda
till 50 å 150 rdrs böter — för dem liktydigt
med fängelse eller ruin.
Polismästaren har till sitt försvar och sitt
stöd sin juridiska underbyggnad, sina under-
lydande som vittnen, sina domare — om än
omedvetet — stämda för hans friande snarare
än för hans fällande, i följd af den esprit de
corps, hvilken råder inom byråkratien lika
starkt som inom armåeen, om icke starkare. —
Och om han blir fälld, så blir det måhända
icke till högre ansvar än samma belopp —
och hans rikedom och de andres fattigdom
upphäfver äfven i detta afseende likheten inför
lagen.
De anklagade arbetarne sakna allt be-
grepp om rättegåugsförmåner och rättegångs-