TTT ————————
fortfor att tro sig skiljd från sina olycks-
kamrater.
Plötsligt spratt han till.
En röst svag som en andehviskning ul-
talade tätt invid hans öra detta enda ord.
— Kamrat . .
Vaubaron vände hufvudet till hälften och
såg då den nykomne ligga utsträckt i hela sin
längd, med armarna korslagda öfver bröstet
och slutna ögon som om han varit djupt in-
somnad.
— Jag måste ha misstagit mig — tänkte
mekanisten.
Men åter rörde sig den föregifne sofva-
rens läppar och samma röst återtog.
— Kamrat, var god och hör mig.
— Är det till mig ni talar? frågade Vau-
baron.
— Ja, just till er eller om ni så behagar
till numro 280.
— Hvad vill ni mig?
— Jag har att språka med er om en
mängd mycket intressanta saker, men framför
allt ber jag er tala saktare, följ mitt exempel!
Skulle man inte tro att jag sof som vore jag
en riktig träskalle?
— Men hvad är meningen med denna
komedi?
— Kors, den är ju solklar, uppsynings-
mannen röker sin pipa knappa trettio steg
ifrån oss och det är alldeles onödigt att han
ser oss språka med hvarandra.
— Hvad har ni då för hemligheter att
säga mig?
— Gör först hvad jag sagt er så skall
ni sedan få veta hvarom frågan är.