Äfven om en fånge lyckats skaffa sig en
civil drägt förråder honom allting.
Hans ofrivilliga förlägenhet, hans ängs-
liga, kringirrande blickar, hans antingen för
spubba eller för långsamma gång göra honom
lika lätt igenkänlig som om han ännu bär
sin kedja och sin hammare.
Till dessa vid första ögonkastet oöfver-
vinnerliga hinder fogade sig för vår hjelte
äfven andra.
Vaubaron visste ingen utväg för att blifva
af med den vid hans ankomst kring hans fot-
led smidda jernringen, hvarvid den kedja var
fästad som förut förenat honom vid en kam-
rat och hvars ända han nu hade -:fästad vid
sitt läderskärp.
Han visste mycket väl att vissa fångar,
antingen försedda med en fysik som enkom
dertill lämpade sig eller också genom att
sjelfva egna sig åt en mängd orthopediska
experimenter, efter oerhörda ansträngningar
och de grymmaste lidanden lyckats få sin fot
genom den tätt kring fotleden sittande ringen.
Vaubaron försökte följa dessa undantags-
naturers exempel.
Han marterade under flera dagar sing
muskler och nerver för att få dem mjuka och
bandterade så illa som möjligt sin fot för att
få den smidig, kortligen, han pinade sig så
förfärligt att han flera gånger var nära att
förlora sansningen under det att en kallsvett
betäckte hans ansigte.
Men det enda resultatet af dessa grymma
försök var att öfvertyga honom det han för
alltid skulle nödgas släpa med sig sin kedja