Äfven om en fånge lyckats skaffa sig en civil drägt förråder honom allting. Hans ofrivilliga förlägenhet, hans ängsliga, kringirrande blickar, hans antingen för spubba eller för långsamma gång göra honom lika lätt igenkänlig som om han ännu bär sin kedja och sin hammare. Till dessa vid första ögonkastet oöfvervinnerliga hinder fogade sig för vår hjelte äfven andra. Vaubaron visste ingen utväg för att blifva af med den vid hans ankomst kring hans fotled smidda jernringen, hvarvid den kedja var fästad som förut förenat honom vid en kamrat och hvars ända han nu hade -:fästad vid sitt läderskärp. Han visste mycket väl att vissa fångar, antingen försedda med en fysik som enkom dertill lämpade sig eller också genom att sjelfva egna sig åt en mängd orthopediska experimenter, efter oerhörda ansträngningar och de grymmaste lidanden lyckats få sin fot genom den tätt kring fotleden sittande ringen. Vaubaron försökte följa dessa undantagsnaturers exempel. Han marterade under flera dagar sing muskler och nerver för att få dem mjuka och bandterade så illa som möjligt sin fot för att få den smidig, kortligen, han pinade sig så förfärligt att han flera gånger var nära att förlora sansningen under det att en kallsvett betäckte hans ansigte. Men det enda resultatet af dessa grymma försök var att öfvertyga honom det han för alltid skulle nödgas släpa med sig sin kedja