med andra ord vill säga, att den kedja som
fjettrat honom vid hans gamla kamrat löstes
från dennes ben, hvarefter Vaubaron erhöll
tillstånd att till sitt skärp upplyfta och der
fästa den nu fritt hängande bojan.
För första gången sedan den olyckliga
dagen då Vaubaron blef anklagad och dömd
kände han någonting liknande glädje.
Denna sönderbrutna kedja föreföll honom
såsom en symbol af den snara frihet som
han svurit att förskaffa sig.
Befriad från hopkopplingen behöfde han
ej mora göra en medbrottsling af sin kedje-
kamrat, han lopp ej mera någon fara att
blifva angifven, förrådd, såld af en falsk bror.
De två vilkor som han ålagt sig sjelf
och genom hvilka det iändtligen skulle bli
honom möjligt att försöka fly voro uppfyllda.
Han egde en tillräckligt stor summa pen-
gar att kunna förskaffa sig en förklädnad och
att kunna tillryggalägga det stora afståndet
mellan Brest och Paris.
Han hade dessutom förvärfyvat sig sty-
relsens och uppsyningsmännens förtroende.
Han var kanske den minst bevakade af galå-
rens alla dystra gäster, så att den dagen då
det ödesdigra alarmskottet åter förkunnade
att en galerslaf flytt skulle misstankarne rik-
tas åt alla möjliga håll innan de träffade ho-
nom, skulle utan tvifvel alla korporalskapen
flera gånger blifva genomräkiade innan man
slutligen kom att tänka på honom,
Hädanefter var det vigtigaste att afvakta
ett gynnsamt tillfälle, någon af dessa lyckliga
händelser som ibland helt oväntadt erbjuda