gång hvar femte kalf. Smöret arbetades ute-
slutande med vatten, egde vintertiden ett talg-
likt utseende, och var året om fullproppadt
med saltkorn, stora som varghagel. Med un-
dantag af så kallad Smålands prestost, som
den tiden snarare var bättre än nu, förekom
skummjölksosten nära nog petrificerad; söt-
mjölksosten, skuren, egde det mest brokiga
och olikartade utseende. Skötte någon posses-
sionat sin koladugård med cget folk, torde
jordbrukarens bekanta förklaring: att han
lade på dubbelt så mycket kalfvar som han
behöfde, emedan hälften alltid svalt ihjäl un-
der vintern, få anses såsom karakteristiskt
för systemet, om än detta framställdes min-
dre naivt.
Någon annan åkerbruksredskåp in ärdret,
harfven, sladden och vilten kände man icke
till. Att ega en och annan stångplog var nog
att förskaffa innehafvaren namn af rationalist
i det traditionella jordbruket. Rättarne kunde
sällan skrifyva och iännu mindre rikna, utom
i hufvudet. Dagsverksrapporter och journaler
utgjordes fördenskull af träpinnar eller s. k.
karfstockar, en för hvarje dagsverksbonde eller
torpare, hvari skårades för att utmärka gjorda
dagsverken. Jemför man arbetskrafterna då
med den areal af åker, hvarpå dessa användes,
hör man af de gamle berättelsen om huru ar-
betet sköttes vid herrgårdarne för trettio år
sedan, huru dagsverken budades och förslösa-
des, mäste erkännas att, huru låg dagsyerks-
penningen då än var (den uppgick nemligen
för ett karldagsverke icke ens till hilften af
hvad den nu är), så tyckes den knappast
hafva varit ens så mycket värd.
Stryk var det korrektiv, som på herrgår-
darne användes, och den tryckte arbetaren
måste låta sig detta vil behaga, ty att blifva
beröfvad sin årstjenst, eller som det hette bort-
körd, vräkt, var ett ännu hårdare straff; ar-
betsförtjenst saknades alldeles, valfrihet i ar-
bete var okänd.
Då skogarne icke kunde nedfillas till
kolning, nedhöggos de till svedjeland, der, sc-
dan en mager skörd af fiällråg inhemtats i de
lutande ladorna, ljungen ensamt frodades med
yppighet. Den sjelfegande bonden var större
delen af året sysselsatt att hägna till utestiän-
gande af andras kreatur och detta i lyckliga-
ste fall, ty der enskiftet icke blifvit verkstiäldt
— och det var det vanliga — der herrskade
en obeskriflig förvirring, medförande ocnighet
grannar emellan, processer och fattigdom. Att
resa på backiga vägar till närmaste stad för
att afyttra ett och annat vedlass, ett magert
får eller en nykter kalf, några tjog ägg eller
marker smör och i utbyte hemtaga kaffe, socker,
sill och salt, dertill inskränkte sig den mindre
jordbrukarcus spekulation. Nationalnöjen voro
slagsmål på marknader och auktioner. Skat-
terna utgingo icke ordentligare än nu, tvert-
om: lagsökningar, utmätningar och pantningar
hörde 1 missväxtår till ordningen för dagen.
Låga och osnygga boningar — vi minnas
för 30 år sedan till och med i Småland och
Blekinge stugor med fönster på taket — ut-
visade en liknöjdhet och en brist på sinne
för det sköna, härrörande från den hvarje dag
återvändande striden för det tarfligaste lifs-
uppehälle. (Forts.)
— AREVA