fråga honom, om ej den der vackra, nistan
lefvande dockan som han lofvat henne snart
skulle vara färdig.
Då hviskade han helt sakta:
-— Blanche! ... Blanche! ... Mitt
älskade barn, det är för dig . . . endast för
dig din fer arbetar.
Och med outtröttlig ifver fortsatte han
sitt arbete.
Vår hjeltes artistiska industri fick snart
en ny utveckling.
Icke nöjd med att modellera små fantasi-
bilder, började han att troget kopiera hvad
han hade framför sina ögon och lyckades för-
träffligt.
Flera af galörens mest egendomliga per-
sonligheter, jemte några af uppsyningsmännen
stodo modell för honom. Och både fångarne
och deras vaktare blefvo frappant lika.
Ehuru sällsamt det än måste ha förekom-
mit de flesta, blef dock för alla ett faktum
att galerslafvens röda rock gjorde en artist
— kanske till och med en stor artist.
Två år förflöto på detta sätt.
Jean Vaubaron, hvars goda uppförande
och undergifvenhet ej ett ögonblick förnekat
sig, hade redan under de sex sista månaderna
blifvit befriad från de stora strapatserna och
i stället användts vid de något mindre anu-
strängande arbetena, såtom i hamnen, i ma-
gasinerna, ombord på krigsskeppen 0. s. v.
Efter två års förlopp erhöll han iändtli-
gen den ynnest som han så innerligt efter-
längtat, så ifrigt eftersträfvat.
Han blef försatt på half kedja, hvilket