fråga honom, om ej den der vackra, nistan lefvande dockan som han lofvat henne snart skulle vara färdig. Då hviskade han helt sakta: -— Blanche! ... Blanche! ... Mitt älskade barn, det är för dig . . . endast för dig din fer arbetar. Och med outtröttlig ifver fortsatte han sitt arbete. Vår hjeltes artistiska industri fick snart en ny utveckling. Icke nöjd med att modellera små fantasibilder, började han att troget kopiera hvad han hade framför sina ögon och lyckades förträffligt. Flera af galörens mest egendomliga personligheter, jemte några af uppsyningsmännen stodo modell för honom. Och både fångarne och deras vaktare blefvo frappant lika. Ehuru sällsamt det än måste ha förekommit de flesta, blef dock för alla ett faktum att galerslafvens röda rock gjorde en artist — kanske till och med en stor artist. Två år förflöto på detta sätt. Jean Vaubaron, hvars goda uppförande och undergifvenhet ej ett ögonblick förnekat sig, hade redan under de sex sista månaderna blifvit befriad från de stora strapatserna och i stället användts vid de något mindre anusträngande arbetena, såtom i hamnen, i magasinerna, ombord på krigsskeppen 0. s. v. Efter två års förlopp erhöll han iändtligen den ynnest som han så innerligt efterlängtat, så ifrigt eftersträfvat. Han blef försatt på half kedja, hvilket