skrift som utgafs af A. Noring, ehuru ganska förtjenstfull på sin tid, likväl röjde en brist på förmåga att sjelfständigt utveckla sitt ämne — (vi påminna oss här denna ståtliga ingress: I ett land med tre millioner menniskor och femhundratusen svin.?) — vår landtbrukslitteratur står numera relatift på samma höjd som Englands, Tysklands och Frankrikes, samt omfattar snart sagdt alla jordbrukets specialiteter. Onekligen har det hittills varit en vinst att den strängt begränsat sig och icke sväfvat ut i hypoteser, men man kan så länge vara praktisk i detalj, att man derföre blir opraktisk i stort. Tidpunkten synes vara inne att icke förbise skogen för trädens skull eller med andra ord, det har inträdt en pligt för vår jordbrukslitteratur att skärskåda de ekonomiska grundvalar, hvarpå jordbrukets bestånd och utveckling innerst hvila, det ligger i den bildade landtmannens intresse — och bildade landtmän finnas numera — att på piedestalen af vunnen erfarenhet öfverblicka det hela. Han sitter nemligen icke längre en eremit på sin torfva, utan beror af och utgör en länk i den stora industriella verlden. Den, som minnes huru Sverige såg ut för 30 år sedan, skall säkerligen erkänna att det genomgått en fredlig revolution, i jemförelse hvarmed de af 1772 och 1809 hopkrympa till en obetydlighet. Dessa voro revolutioner utanpå samhället, sträckande sig föga djupt ned i dess inre, hufvudsakligen dekorationsombyten, förändrande de styrande, icke de styrda. Dessa hvälfningar voro politiska händelser, hvarunder man tog sitt parti samhiällsrajolerande voro de ej. Den fredliga revolution, som den närvarande medelåldersgenerationen bevittnat, har småningom och omärkligt försiggått. Under det att skandinavismen och unionen med Norge, samfälda val eller klassval, frihandelsfrågan och vår utrikespohtik blifvit ifrigt omtalade eller omtvistade i tal och skrift, har den svenska jordens, den svenska industriens och det svenska samfundslifvets ombildning innu icke fått sin historik, och likväl har denna varit fullständigare än under någon annan tidsperiod, Gustaf I:s och Carl XI:s undantagne. För trettio år sedan gjorde Sverige fullt skäl för benämningen af ett fattigt land. Det trodde då sjelft att det så måste förblifva. Våra statsmän och våra skalder hade all möda ospard att inprenta detta hos utlänningen, och derför tror denne ännu att så är. Sverge egde visserligen ingen statsskuld, men icke heller någon kredit. Staten innehade en finansiel ställning sådan som statkarlens, och kunde lika litet som denne göra bankrutt. Jordbrukaren och industri-idkaren buro statsbördan på kraftiga skuldror, liksom vedbäraren, men egde icke begrepp om nutidens arbetsutvecklingar och finansiella häfkrafter. För trettio år sedan var tvåoch treskiftesbruket det alllmänna; vexelbruket var nästan ingenstides genomfördt. Ängarnce, i sjelfva verket bättre beteshagar, gåfvo äfven på herregårdarne en knapp skörd, ett dåligt foder, otillräckligt att svältföda en dvergartad kreatursstam. Gödselstäderna, illa förvarade, lemnade, scdan det bästa bortrunnit i närbelägna sjöar, bäckar och outdikade kärr, en återstod af föga värde för de till omfånget betydliga, stenbundna, potatisbärande åkertegarna. Hvarje liten hemmansdel hade sitt husbehofsbriinneri, dranken ansågs som förnämsta lyftningsmedlet för skördarne och brinvinssupandet som ett oundgängligt vehikel för umgängesoch affärslifvet. Bränvinet såldes ofta på stället, alltid i orten; vi hörde den tiden omtalas en påhittig possessionat, som lät sin dräng lik en annan Bacchus på tunnan resa omkring och vid ankomsten till byarna blåsa klarinett för att sammankalla afnämare. Ladugårdsproduktionen berodde vanligen af så kallade dej-arrenden, hvilkas princip hvilade på den motsägelsen att söka erhålla så mycket som möjligt i inkomst af sina kreatur, under det man på samma gång så mycket som möjligt svälte dem. Arrendet utgjordes vanligen in natura och bested af 2 lispund smör och 1 lisp. skummjölksost samt dertill någon