skrift som utgafs af A. Noring, ehuru ganska
förtjenstfull på sin tid, likväl röjde en brist
på förmåga att sjelfständigt utveckla sitt äm-
ne — (vi påminna oss här denna ståtliga in-
gress: I ett land med tre millioner menni-
skor och femhundratusen svin.?) — vår landt-
brukslitteratur står numera relatift på samma
höjd som Englands, Tysklands och Frankrikes,
samt omfattar snart sagdt alla jordbrukets
specialiteter. Onekligen har det hittills varit
en vinst att den strängt begränsat sig och
icke sväfvat ut i hypoteser, men man kan så
länge vara praktisk i detalj, att man derföre
blir opraktisk i stort. Tidpunkten synes vara
inne att icke förbise skogen för trädens skull
eller med andra ord, det har inträdt en pligt
för vår jordbrukslitteratur att skärskåda de
ekonomiska grundvalar, hvarpå jordbrukets
bestånd och utveckling innerst hvila, det lig-
ger i den bildade landtmannens intresse —
och bildade landtmän finnas numera — att
på piedestalen af vunnen erfarenhet öfver-
blicka det hela. Han sitter nemligen icke
längre en eremit på sin torfva, utan beror af
och utgör en länk i den stora industriella
verlden.
Den, som minnes huru Sverige såg ut
för 30 år sedan, skall säkerligen erkänna att
det genomgått en fredlig revolution, i jemfö-
relse hvarmed de af 1772 och 1809 hopkrym-
pa till en obetydlighet. Dessa voro revolu-
tioner utanpå samhället, sträckande sig föga
djupt ned i dess inre, hufvudsakligen dekora-
tionsombyten, förändrande de styrande, icke
de styrda. Dessa hvälfningar voro politiska
händelser, hvarunder man tog sitt parti
samhiällsrajolerande voro de ej.
Den fredliga revolution, som den närva-
rande medelåldersgenerationen bevittnat, har
småningom och omärkligt försiggått. Under
det att skandinavismen och unionen med Nor-
ge, samfälda val eller klassval, frihandelsfrå-
gan och vår utrikespohtik blifvit ifrigt omta-
lade eller omtvistade i tal och skrift, har den
svenska jordens, den svenska industriens och
det svenska samfundslifvets ombildning innu
icke fått sin historik, och likväl har denna
varit fullständigare än under någon annan
tidsperiod, Gustaf I:s och Carl XI:s undan-
tagne.
För trettio år sedan gjorde Sverige fullt
skäl för benämningen af ett fattigt land. Det
trodde då sjelft att det så måste förblifva.
Våra statsmän och våra skalder hade all möda
ospard att inprenta detta hos utlänningen, och
derför tror denne ännu att så är.
Sverge egde visserligen ingen statsskuld,
men icke heller någon kredit. Staten inne-
hade en finansiel ställning sådan som stat-
karlens, och kunde lika litet som denne göra
bankrutt.
Jordbrukaren och industri-idkaren buro
statsbördan på kraftiga skuldror, liksom ved-
bäraren, men egde icke begrepp om nutidens
arbetsutvecklingar och finansiella häfkrafter.
För trettio år sedan var två- och tre-
skiftesbruket det alllmänna; vexelbruket var
nästan ingenstides genomfördt. Ängarnce, i
sjelfva verket bättre beteshagar, gåfvo äfven
på herregårdarne en knapp skörd, ett dåligt
foder, otillräckligt att svältföda en dvergartad
kreatursstam. Gödselstäderna, illa förvarade,
lemnade, scdan det bästa bortrunnit i närbe-
lägna sjöar, bäckar och outdikade kärr, en
återstod af föga värde för de till omfånget
betydliga, stenbundna, potatisbärande åkerte-
garna. Hvarje liten hemmansdel hade sitt
husbehofsbriinneri, dranken ansågs som för-
nämsta lyftningsmedlet för skördarne och brin-
vinssupandet som ett oundgängligt vehikel för
umgänges- och affärslifvet. Bränvinet såldes
ofta på stället, alltid i orten; vi hörde den
tiden omtalas en påhittig possessionat, som
lät sin dräng lik en annan Bacchus på tunnan
resa omkring och vid ankomsten till byarna
blåsa klarinett för att sammankalla afnämare.
Ladugårdsproduktionen berodde vanligen
af så kallade dej-arrenden, hvilkas princip hvi-
lade på den motsägelsen att söka erhålla så
mycket som möjligt i inkomst af sina kreatur,
under det man på samma gång så mycket som
möjligt svälte dem. Arrendet utgjordes vanli-
gen in natura och bested af 2 lispund smör
och 1 lisp. skummjölksost samt dertill någon