nast Vaubaron grafstickeln för mejseln och
grep med feberaktig ifver verket an.
Med ritstifton kolorerade han vaxet och
började att dermed skapa alla möjliga små
figurer, somliga groteska, andra rörande. Emalj-
kornen blefvo ögon och förlänade någonting
liknande lif åt dessa några tum höga person-
ligheter, alla utförda med verklig artistisk full-
ändning och smak.
Dessa mikroskopiska statuetter blefvo ge-
nast på modet. Vfverallt i staden talades om
dem. Marinprefekten ville se dem och köpte
tlera. t
Derefter hann ej Vaubaron till för alla
de beställningar som gjordes honom, och ehuru
hans pris, som man lätt kan tänka sig, var ut-
omordentligt lågt, vida under de små konst-
verkens värde, hade han dock på några vec-
kor å dem förtjent mera än hvarje annan in-
dustri skulle ha inbragt honom under flera
månader.
Men ofta under de fritimmar som sty-
relsen beviljade galörslafvarne, under det att
den oskyldige Vaubaron modellerade, dervid
starkt användande den röda färgen, till någon
sjömans glada och rödbrusiga fullmånsansigte
kunde man se stora tårar rinna utefter hans
afmagrade kinder.
Det var under sådana ögonblick som min-
net gnagde på den armes själ.
Det var då han i fantasien återsåg sin
lilla anspråkslösa våning på Pas-de-la-Mule-
gatan.
Det var då han tyckte sig höra den stac-
ears insomnade Marthas qväfda suckar och
dkn lilla Blanches ljufva röst, då hon önskade