nast Vaubaron grafstickeln för mejseln och grep med feberaktig ifver verket an. Med ritstifton kolorerade han vaxet och började att dermed skapa alla möjliga små figurer, somliga groteska, andra rörande. Emaljkornen blefvo ögon och förlänade någonting liknande lif åt dessa några tum höga personligheter, alla utförda med verklig artistisk fulländning och smak. Dessa mikroskopiska statuetter blefvo genast på modet. Vfverallt i staden talades om dem. Marinprefekten ville se dem och köpte tlera. t Derefter hann ej Vaubaron till för alla de beställningar som gjordes honom, och ehuru hans pris, som man lätt kan tänka sig, var utomordentligt lågt, vida under de små konstverkens värde, hade han dock på några veckor å dem förtjent mera än hvarje annan industri skulle ha inbragt honom under flera månader. Men ofta under de fritimmar som styrelsen beviljade galörslafvarne, under det att den oskyldige Vaubaron modellerade, dervid starkt användande den röda färgen, till någon sjömans glada och rödbrusiga fullmånsansigte kunde man se stora tårar rinna utefter hans afmagrade kinder. Det var under sådana ögonblick som minnet gnagde på den armes själ. Det var då han i fantasien återsåg sin lilla anspråkslösa våning på Pas-de-la-Mulegatan. Det var då han tyckte sig höra den stacears insomnade Marthas qväfda suckar och dkn lilla Blanches ljufva röst, då hon önskade