Ett musikaliskt, men disharmoniskt par. För några år sedau funnos här i stader två personer som täflade om den danslystnse ungdomens sympatier, två män som aldrig kunde triffas imom hus utan att råka i dispyt och alltid sågo hvarandra med oblida ögon, nemligen Franz Weller och Anton Schnötzinger. Båda voro de utlänningar, båda lefde på sin konst och samlade således inga rikedomar i Sverige, och båda voro de afhållna af vänner och bekanta såsom hederliga och bra karlar; men vanligen behöfde den lugnare Schnötzinger endast visa sig i samma rum som den lille hetlefrade Weller, för att denne skulle råka i eld och lågor. Vid det lifvande ljudet af deriws toner ha tusende hjertan klappat fortare, efter deras pipa ha hela generationer dansat med fröjd och gamman. Vid enskilda och offentliga baler ha de i många år utgjort nöjets och glädjens ledstjernor; liksom generalen på slagfältet ledde de med en vink de kämpande massornas rörelser, men sjelfve stodo de i rök och dam, med vana blickar öfverskådande det vilda tumultet vid deras fötter. Weller hade den olyckan att bli lomhörd, och blef derför småningom urståndsatt att fortsätta striden mot sin lycklige medtäflare, men man skämtade ändock så gerna med den lille buttre och torrolige mannen, der han på sednare åren med all ifver gned sin fiol i Humlegårdsrotundan, oaktadt han hörde så illa. Omsider slutade han upp att spela och lade sina ögon tillhopa för alltid, troligen med djup grämelse öfver att nödgas rymma fältet för gin rival. Men äfven denne har numera lemvat ifrån sig taktpinnen och låter icke mera höra sina elektriserande toner hvarken i konungaborgen eller hos de la Croix. Hvem skall nu föra våra runor med den äran?