Högliivad ceh fattigdom. En icke mera särdeles ung dam, som bär ett högadligt namn, bibehåller sin aflidne mans titel och har en ung vacker betjent, infann sig en gång, åtföljd af denne senare, hos en minuthandlare och valide sig några möbler. Af hennes tal hörde köpmannen, att hon icke ville betala kontant, hvarföre han lät henne förstå att han utlemnade sina varor endast mot hyresaftal eller kontant betalning. Häröfver blef damen mycket förtörnad och undrade hur han kunde understå sig att tro henne om att, liksom den andra pöbeln, vilja göra upp ett hyresaftal; han skulle genast erhålla betalning i vexlar. Sådant talar. Följden blef också, att möbelhandlaren lemnade ut sakerna, och mottog derför några papper, hvarpå damens namn stod skrifvet, men tyvärr på tvären, d. v. s. såsom acceptaut. Sedermera fick möbelhandlaren höra att den nådiga damen hade så många dylika vexlar utelöpande, att hon icke vidare tänkte på att betala dem. Han uppsökte henne således, oeh fann väl henne men icke en skymt af möblerna, hvilka allesammans sades vara förda till hennes nåds landtegendom. Men den numera misstrogne möbelhandlaren har kommit till den åsigt, att egendomen ligger på månen, hvarföre han bedt vederbörande myndighet undersöka om den möjligen skulle vara till finnandes här nere, eller i motsatt fall tala litet närmare vid den skrifkununiga nåden. ————— i ———