underrättelsen om att höfdingen i det län,
hvari den goda staden är belägen, följande
morgon skulle komma att passera derigenom.
Vi sade häromdagen, rättare uttryckt borde det
ha hetat häromnatten, ty det var först sedan
mörkret svept sin slöja öfver stad och land,
under det att nattvakten i stadens gathörn
uppstämde sin melodiska såvg: För eld och
brand etc., som nyheten började sprida sig.
Stor uppståndelse! Stadens högste styresmän
rusade hufvudstupa ur sina sängar och ropade
på blanksmörja och rakvatten, peruker och lös-
benor synades, oljades och uppfriserades, pa-
piljotter vredos i flygande fläng i sedan sista
skarpskyttebalen raknade lockar, krinoliner,
sidenrober och embetsuniformer synades och
uppsnyggades och på stadens gästgifvaregård
började omornade tjensteandar med en gloria
af hårarbete kring sina allting utom morgon-
friska fysiognomier, att tillreda en lukullisk
dejeuner dinatoire?. Långt innan tupparne i
staden kommit sig för med att uppstämma sin
glada morgonsång, voro alla som vederborde
på benen, uniformerna borstade och pådragna
och allting redo för den vördade länsherrens
värdiga emottagande. Stadens kanoner kunde
icke begagnas, dels tillfölje af total brist på
krut och dels deraf, att man fruktade att de,
alltför illa medfarna af tidens gnagande tand,
skulle springa af lutter förtjusning. Ett för-
slag, att med tillhjelp af stadens spruta bilda
en naturlig fontän på stora torget, förkastades
såsom en misslyckad imitation af vissa arrange-
menter i hufvudstaden förlidet år vid denna
tiden. Dagen grydde, stadens nyhetsjägare tog
sin vanliga plats vid reflexionsspegeln och i
alla sinnen lägrade sig denna onämnbara, på
samma gång pinsamma och angenäma känsla,
som föregår alla stora händelser. Ändtligen
kom en af de vid tullen placerade utposterna
med andan i halsen springande, utropande det
betydelsefulla: Nu kommer di! På trappan
till gästgifvaregården orduvade sig stadens hono-
ratiores efter rang och värdighet och i samma
ögonblick körde landshöfdingens ekipage i raskt
traf — rakt förbi både gästgifvaregård och
honoratiores samt fortsatte sin resa norrut.
Och dermed vardt det en snöplig ända på den
historien.
Prakfisk omvändelse. Tidn. Skarp-
skytten berättar följande historia, som skall
hafva tilldragit sig innev. vinter vid norska
gränsen: En prest hade på sin predikstol väl-
deligen dundrat mot skarpskytteafguderiet och
skulle i sin björnskinnspel och embetssläda
jemka sig hem till prestgården. Vid en skogs-
backe sitter en skepnad, liknande prestens
egna jag. Brunte gör en höger om vändning,
hvaraf slädan stjelper, presten rullar ned åt
backen och kusken släpar med häst och släda
vid tömmarne i vildaste fart åt kyrkbyn.
Herre! anamma min anda! var prestens in-
gångsspråk vid det han började kullerbyttorna och
han hade knappt stannat farten mot en stor
fura för än nalle, ty det var han, som invän-
tade hr prosten, stod invid hans högvördighet
och snart kullrade benen som ett nystan på
alla sidor för att komma underfand med hvad
han verkligen var för en best, i utvärtes
måtto så lik nalle sjelf. Prosten fann rådli-
gast, att härvid icke upplåta sin mund till nå-
gra ordspråk alls, och Gud vet på hvad sätt
björnen slutligen hade gått tillväga för att få
sin gynnare att göra reda för sig, om icke i
hast tvenne från en öfning återvändande skarp-
skyttar anländt, vid hvilkas i månskenet blix-
trande gevär björnen fann oråd och luffade
till skogs, och skarpskyttarne fingo derpå det
nöjet att föra prosten oskadd hem och sedan
alltjemt erfara att prosten var den största vän
till skarpskytteöfningar, synnerligast på sönda-
garna.
Historisk anekdof. Nyligen afled
i Paris en gammal soldat från det första kejsar-
dömets dagar, en kapten Annequin, brorson
till marskalk Lefebvre, hertig af Danzig. Han
berättade gerna ett rörande drag af godhet
om sin farbror. Då marskalken en dag gick
till Tuileriorna, märkte han i ett hörn af
vaktrummet en ödmjuk gubbe, synbarligen en
supplikant, som väntade på audiens hos kej-
saren. Hans distinguerade drag buro stämpel
af bedröfvelse och hans luggslitna rock för-
rådde hans sorgliga läge. Marskalken fästade
sin blick på gubben och kände plötsligt sitt
hjerta klappa, då han samlade sina minnen;
tårarne stego honom i ögonen, och förledd af
sitt goda hjerta skyndade han med öppna ar-
mar emot supplikanten. Ni här? ropade han,
pi här, min kapten? Hvad jag är glad att
se er åter! Men —. Ursäkta min herre,
svarade gubben med darrande stämma, hvem
är ni som talar så med mig? — För tusan,
- . . FO oe TT PRE oo MM RT