underrättelsen om att höfdingen i det län, hvari den goda staden är belägen, följande morgon skulle komma att passera derigenom. Vi sade häromdagen, rättare uttryckt borde det ha hetat häromnatten, ty det var först sedan mörkret svept sin slöja öfver stad och land, under det att nattvakten i stadens gathörn uppstämde sin melodiska såvg: För eld och brand etc., som nyheten började sprida sig. Stor uppståndelse! Stadens högste styresmän rusade hufvudstupa ur sina sängar och ropade på blanksmörja och rakvatten, peruker och lösbenor synades, oljades och uppfriserades, papiljotter vredos i flygande fläng i sedan sista skarpskyttebalen raknade lockar, krinoliner, sidenrober och embetsuniformer synades och uppsnyggades och på stadens gästgifvaregård började omornade tjensteandar med en gloria af hårarbete kring sina allting utom morgonfriska fysiognomier, att tillreda en lukullisk dejeuner dinatoire?. Långt innan tupparne i staden kommit sig för med att uppstämma sin glada morgonsång, voro alla som vederborde på benen, uniformerna borstade och pådragna och allting redo för den vördade länsherrens värdiga emottagande. Stadens kanoner kunde icke begagnas, dels tillfölje af total brist på krut och dels deraf, att man fruktade att de, alltför illa medfarna af tidens gnagande tand, skulle springa af lutter förtjusning. Ett förslag, att med tillhjelp af stadens spruta bilda en naturlig fontän på stora torget, förkastades såsom en misslyckad imitation af vissa arrangementer i hufvudstaden förlidet år vid denna tiden. Dagen grydde, stadens nyhetsjägare tog sin vanliga plats vid reflexionsspegeln och i alla sinnen lägrade sig denna onämnbara, på samma gång pinsamma och angenäma känsla, som föregår alla stora händelser. Ändtligen kom en af de vid tullen placerade utposterna med andan i halsen springande, utropande det betydelsefulla: Nu kommer di! På trappan till gästgifvaregården orduvade sig stadens honoratiores efter rang och värdighet och i samma ögonblick körde landshöfdingens ekipage i raskt traf — rakt förbi både gästgifvaregård och honoratiores samt fortsatte sin resa norrut. Och dermed vardt det en snöplig ända på den historien. Prakfisk omvändelse. Tidn. Skarpskytten berättar följande historia, som skall hafva tilldragit sig innev. vinter vid norska gränsen: En prest hade på sin predikstol väldeligen dundrat mot skarpskytteafguderiet och skulle i sin björnskinnspel och embetssläda jemka sig hem till prestgården. Vid en skogsbacke sitter en skepnad, liknande prestens egna jag. Brunte gör en höger om vändning, hvaraf slädan stjelper, presten rullar ned åt backen och kusken släpar med häst och släda vid tömmarne i vildaste fart åt kyrkbyn. Herre! anamma min anda! var prestens ingångsspråk vid det han började kullerbyttorna och han hade knappt stannat farten mot en stor fura för än nalle, ty det var han, som inväntade hr prosten, stod invid hans högvördighet och snart kullrade benen som ett nystan på alla sidor för att komma underfand med hvad han verkligen var för en best, i utvärtes måtto så lik nalle sjelf. Prosten fann rådligast, att härvid icke upplåta sin mund till några ordspråk alls, och Gud vet på hvad sätt björnen slutligen hade gått tillväga för att få sin gynnare att göra reda för sig, om icke i hast tvenne från en öfning återvändande skarpskyttar anländt, vid hvilkas i månskenet blixtrande gevär björnen fann oråd och luffade till skogs, och skarpskyttarne fingo derpå det nöjet att föra prosten oskadd hem och sedan alltjemt erfara att prosten var den största vän till skarpskytteöfningar, synnerligast på söndagarna. Historisk anekdof. Nyligen afled i Paris en gammal soldat från det första kejsardömets dagar, en kapten Annequin, brorson till marskalk Lefebvre, hertig af Danzig. Han berättade gerna ett rörande drag af godhet om sin farbror. Då marskalken en dag gick till Tuileriorna, märkte han i ett hörn af vaktrummet en ödmjuk gubbe, synbarligen en supplikant, som väntade på audiens hos kejsaren. Hans distinguerade drag buro stämpel af bedröfvelse och hans luggslitna rock förrådde hans sorgliga läge. Marskalken fästade sin blick på gubben och kände plötsligt sitt hjerta klappa, då han samlade sina minnen; tårarne stego honom i ögonen, och förledd af sitt goda hjerta skyndade han med öppna armar emot supplikanten. Ni här? ropade han, pi här, min kapten? Hvad jag är glad att se er åter! Men —. Ursäkta min herre, svarade gubben med darrande stämma, hvem är ni som talar så med mig? — För tusan, . . FO oe TT PRE oo MM RT