han sig också hos magistraten, för att få bevis såsom fransk medborgare, såsom hans fader föreskrifvit. Då han förklarade att han hittills bekänt sig till buddhaismen, tog magistratspersonen tre steg tillbaka af förskräckelse och frågade hvem denne Buddha var, som hade en serskild religion. — Buddha är den förkroppsligade visheten, — svarade den unge mannen, — det är en Gud, som dyrkas i Indien, China, Japan och Tartariet; han har för icke länge sedan besökt jorden, och hans fot har lemnat spår efter sig på ett af de högsta bergen på Ceylon, Adamsberget. — Adam känner jag mycket väl, men alldeles inte Buddha, — svarade embetsmannen. — Och ehuru edra papper äro ifullkomligt god ordning, tror jag icke att en buddhaist kan bli fransman. Vänd er till erkebiskopen! Kapten Van Break påstod att detta svar innehöll en motsägelse; han sade, att påfven sjelf blott kunde gifva folk en religion, men inte något fädernesland, och att en buddhaist lika väl kunde vara fransman som en jude o. 8. Vv. Det ombord på Amarante förda samtal om motsägelser upptogs med förnyad ifver. Saint Charles infann sig emellertid hos erkebiskopen, som utan att se honom skickade honom till prosten, som sände honom till kyrkoherden. Denne lät honom gå till kaplalen, som tog emot honom mycket höfligt, och liksom förut magistratspersonen, lät honom förklara hvad en buddhaist var för något. Då han hörde att det var fråga om en om