skolan numera studerar dessa språk, icke för att lära tala och skrifva desamma, och icke derföre, att man tror sig vid skolan kunna meddela ynglingarne den klassiska andan, utan för att bibringa den formella bildning, som förmenas icke kunna genom andra lika grundliga språkstudier ernås, och för att lemna nyckeln till den klassiska litteraturen. När alla dessa ändamål under förflutaa tider kunde vinnas genom mindre pensa och på mindre tid, så synes mig antagligt, att ett eller två af dem, hvilka numera ensamma qvarstå, skulle kunna uppnås utan att göra dessa språkstudier mödosammare än de förr varit. Min enskilda åsigt är derföre, att, till undvikande af öfveransträngning, pensa i de döda språken böra inskränkas samt att det latinska skrifprofvet vid maturitetsexamen bör bortfalla, emedan ynglingens verkliga bildning bör kunna tillräckligt ådagaläggas och utrönas genom skrifprofven på svenska och andra lefvande språk. Skogarne i Dalarne. Man har ofta hört vidt och bredt talas om Dalarnes outtömliga skogar; men de, som sett dessa skogar på nära håll, säga, att de äro klena nog. En af Dalarnes socknar finnes dock med rik tillgång på skog, och det är Svärdsjö, i anseende både till skogens vidd och markens växtlighet. Det fordras också sannerligen dessa båda förmåner, för att icke dessa skogar längesedan blifvit utplundrade, med deras läge så nära det sedan århundraden tillbaka kolödande Fahlun, hvarifrån socknens södra gräns ligger föga mer än 1 mil. Man har beräknat, att denna socken i everldliga tider försett Fahlu kopparhyttor med 1, några anse , af deras årliga kolbehof,. utom en mängd jernpbruk, som taga dels sitt hela, dels en god del af sitt behof från dessa skogar. Att detiännu i dag icke står så illa till med dessa skogar, derpå har man bevis i de skogsköp, som efter det nyligen fullbordade storskiftet derstädes nu som bäst bedrifvyas så väl af sågverkssom bruksegare. HSannt är, att socknens odlade jord är ringa i förhållande till dess vidd; men så belöper sig också 1 tundland skog på hvarje reduceradt snesland inegor, oaktadt en betydlig allmänning blifvit utbruten vid skogsdelningen. Vid försäljningen lärer fråga blott fråga blott vara om utskogarna, ofta belägna långt bort från bygden. Hemskogarna hafva de qvar, man säljer icke marken, utan blott ståndskogen, vanligen på 50 års afverkning, hvarvid en del lärer förbehållit sig rätt till kolning af de mindre träden, då köparen endast har rätt till storskogen. Om dessa skogars värde kan man göra sig ett begrepp, då en bonde, om hvilken man berättar att han, mycket skuldsatt, beslöt sälja sitt hemman och för detsamma begärde 3,000 rdr, ansågs köpesumman vara för hög, men året derpå efter skogsdelningen fick han öfver 3,000 rdr blott för urskogen, och en by samfäldt sålt sin skog för 70,000 rdr. Köpare hafva också tillstött från olika håll och bjudit öfver hvarandra.