syntes ej ett spår af hunden, hvadan man antog att han blifvit stulen af någon förbifarande. Pastorn reste sedan bedröfvad hem; men stor blef hans glädje och förvåning, då han vid ankomsten till hemmet möttes af sin trogna favorits glädjesprång och karesser. Det lilla kloka djuret hade således, då det trodde sin husbonde hemrest, begifvit sig i mörka natten genom Askersund söderut, öfversummit det breda Hammar-sundet och letat sig hem, en väglängd af öfver 7 mil. Se der åtminstone ett nytt bevis på hundens goda minne och skarpa iakttagelseförmåga. (N. A.) En ormhisforia. Under Floridakriget, berättade i ett sällskap en officer, var jag anställd i amerikansk tjenst. En dag, då jag hade ledigt, tog jag bössan på axeln och gick ut på jagt, ett tidsfördrif som alltid roat mig. Under min promenad i skogen kom jag händelsevis till ett sumpigt ställe, och då jag stannat för att fundera ut ett sätt att komma förbi stället utan att stiga midt i dyn, blef jag varse på några stegs afstånd någonting, som jag tyckte vara ett fäldt träd, några och fyrtio fot långt och omkring en fot i diameter. Jag var så öfvertygad om att det var en timmerstock jag hade för mig, att jag icke såg närmare på föremålet; och sannerligen skulle jag icke ha velat svära inför hvilken domstol som helst på att det icke var något annat. Jag hade den tiden icke den ringaste aning om tillvaron af ormar af sådana dimensioner. Nåväl — jag gick några steg tillbaka, tog fart och hoppade i ettskutt upp på — kan ni gissa hvad:? — En boa constriktor, sade den ena. — Nej? — Hvad, icke det? sade en annan, då kan jag ej fundera ut det. — Jo, mina herrar, det var just hvad jag anade — en timmerstock. Två hustrurs man och ändock ungkarl För icke längesedan blef en ung talangfull skådespelerska häktad, emedan hon tröttnat på de eviga låtsade giftermålen på theatern, och omsider en gång ville njuta äktenskapes lycka i verkligheten. Hon blef nemligen anklagad att ha gift sig med en man, som redan förut egde en laglig hustru och två täcka barn, samt att ha egt kännedom om detta äktenskap, men icke desto mindre låtit viga sig med den redan gifte mannen. Sådant är ju ganska vanligt och händer ofta nog, men då här var fråga om en skådespelerska, så var helt naturligt att en mängd romantiska omständigheter tillkommo. Först och främst tog mannen, som icke var nöjd med en hustru, lifvet af sig sjelf, på det sätt som var serdeles på modet straxt efter jernvägarnes uppkomst, och hvilket kallades Polkadöden. Han kastade sig nemligen under ett framrusande lokomotiv och slutade sålunda ett lif, som icke mera kunde bära några angenäma frukter för honom. Bland hans efterlemnade papper skall ha påträffats bref, som antydde att han bedragit sin andra hustru på samma sätt som den första, derigenom att mannen som förrättat vigseln icke varit någon verklig andlig, utan blott en theaterprest. Skådespelerskan nekar bestämdt att ha vetat af sin aflidne mans dubbla äktenskap, men om detta också verkligen egt rum, så har ju presten blott varit en utklädd person — och hvar finnes då tvegiftet? — OQvanlig efter:ygsning. Som förre kronoblockmakaregesällen J. J. F. Fernlund redan sommaren år 1862 öfvergifvit och förlupit sin hustru Ingjerd, född Jonasdotter, antagligen af ondska och motvilja, då han ej haft veterligt ärende eller på så lång tid låtit sig afhöra, hvarföre ännu är okändt hvar han sig uppehåller; är han genom allmän kungörelse efterlyst, med föreläggande att inom natt och år hos hustrun i Carlskrona sig infinna och äktenskapet med henne fortsätta, vid påföljd att vara från hustrun skiljd och sin giftorätt i boet förlustig.