syntes ej ett spår af hunden, hvadan man an-
tog att han blifvit stulen af någon förbifa-
rande. Pastorn reste sedan bedröfvad hem;
men stor blef hans glädje och förvåning, då
han vid ankomsten till hemmet möttes af sin
trogna favorits glädjesprång och karesser. Det
lilla kloka djuret hade således, då det trodde
sin husbonde hemrest, begifvit sig i mörka
natten genom Askersund söderut, öfversummit
det breda Hammar-sundet och letat sig hem,
en väglängd af öfver 7 mil. Se der åtmin-
stone ett nytt bevis på hundens goda minne
och skarpa iakttagelseförmåga. (N. A.)
En ormhisforia. Under Florida-
kriget, berättade i ett sällskap en officer,
var jag anställd i amerikansk tjenst. En
dag, då jag hade ledigt, tog jag bössan på
axeln och gick ut på jagt, ett tidsfördrif som
alltid roat mig. Under min promenad i sko-
gen kom jag händelsevis till ett sumpigt ställe,
och då jag stannat för att fundera ut ett sätt
att komma förbi stället utan att stiga midt i
dyn, blef jag varse på några stegs afstånd
någonting, som jag tyckte vara ett fäldt träd,
några och fyrtio fot långt och omkring en fot
i diameter. Jag var så öfvertygad om att det
var en timmerstock jag hade för mig, att jag
icke såg närmare på föremålet; och sanner-
ligen skulle jag icke ha velat svära inför
hvilken domstol som helst på att det icke var
något annat. Jag hade den tiden icke den
ringaste aning om tillvaron af ormar af så-
dana dimensioner. Nåväl — jag gick några
steg tillbaka, tog fart och hoppade i ettskutt
upp på — kan ni gissa hvad:? — En boa
- constriktor, sade den ena. — Nej? —
Hvad, icke det? sade en annan, då kan
jag ej fundera ut det. — Jo, mina herrar,
det var just hvad jag anade — en timmer-
stock.
Två hustrurs man och ändock
ungkarl För icke längesedan blef en ung
talangfull skådespelerska häktad, emedan hon
tröttnat på de eviga låtsade giftermålen på
theatern, och omsider en gång ville njuta äk-
tenskapes lycka i verkligheten. Hon blef nem-
ligen anklagad att ha gift sig med en man,
som redan förut egde en laglig hustru och två
täcka barn, samt att ha egt kännedom om
detta äktenskap, men icke desto mindre låtit
viga sig med den redan gifte mannen. Så-
dant är ju ganska vanligt och händer ofta
nog, men då här var fråga om en skådespe-
lerska, så var helt naturligt att en mängd
romantiska omständigheter tillkommo. Först
och främst tog mannen, som icke var nöjd
med en hustru, lifvet af sig sjelf, på det sätt
som var serdeles på modet straxt efter jern-
vägarnes uppkomst, och hvilket kallades Pol-
kadöden. Han kastade sig nemligen under
ett framrusande lokomotiv och slutade sålun-
da ett lif, som icke mera kunde bära några
angenäma frukter för honom. Bland hans ef-
terlemnade papper skall ha påträffats - bref,
som antydde att han bedragit sin andra hu-
stru på samma sätt som den första, derigenom
att mannen som förrättat vigseln icke varit
någon verklig andlig, utan blott en theater-
prest. Skådespelerskan nekar bestämdt att
ha vetat af sin aflidne mans dubbla äktenskap,
men om detta också verkligen egt rum, så har
ju presten blott varit en utklädd person —
och hvar finnes då tvegiftet? —
OQvanlig efter:ygsning. Som förre
kronoblockmakaregesällen J. J. F. Fernlund
redan sommaren år 1862 öfvergifvit och för-
lupit sin hustru Ingjerd, född Jonasdotter, an-
tagligen af ondska och motvilja, då han ej haft
veterligt ärende eller på så lång tid låtit sig
afhöra, hvarföre ännu är okändt hvar han sig
uppehåller; är han genom allmän kungörelse
efterlyst, med föreläggande att inom natt och
år hos hustrun i Carlskrona sig infinna och
äktenskapet med henne fortsätta, vid påföljd
att vara från hustrun skiljd och sin giftorätt
i boet förlustig.