iskalla hjertan, att öfvertyga alla dessa men-
niskor som ej ville tro.
Ilans tal förekom långt.
Bland åhörarne hördes flera gånger ett
sorl af otålighet, och när han slutade ati tala
förstod han att allt var förloradt.
— Anklagade, har ni något vidare att
tillägga till ert försvar? frågade presidenten.
Vaubaron reste sig såsom en person, hvil-
ken uppvaknade ur en dröm. 4
— Jag är oskyldig! svarade han. Gud
vet det! . . . Jag öfverlemnar mitt lif i hans
händer !
Presidenten gjorde nu ett kort och tyd-:
ligt sammandrag af hvad som under sessionen
förekommit, derefter begåfvo sig jurymännen
till öfverläggningssalen.
Efter en timmas förlopp kommo de åter
ut, och deras ordförande förklarade den ankla-
gade skyldig till brottet, men att åtskilliga
förmildrande omständigheter talade till fångens
förmån.
Orden förmildrande omständigheter till-
kännagåfvo tydligt att fångens hufvud ej
skulle falla, och knappt voro de uttalade förrän
ett högljudt sorl af missräkning och harm
hördes bland de närvarande.
Presidenten befallte tystnad.
Men missnöjet gaf sig fortfarande till-
känna med en sådan envishet att presidenten
nödgades låta utrymma salen.
Nu fälldes domen, hvilken dömde Jean
Vaubaron till tjugo års straffarbete och scha-
vottering.
Mekanikern gjorde ingen enda rörelse då
domen upplästes för honom, det var som om