iskalla hjertan, att öfvertyga alla dessa menniskor som ej ville tro. Ilans tal förekom långt. Bland åhörarne hördes flera gånger ett sorl af otålighet, och när han slutade ati tala förstod han att allt var förloradt. — Anklagade, har ni något vidare att tillägga till ert försvar? frågade presidenten. Vaubaron reste sig såsom en person, hvilken uppvaknade ur en dröm. 4 — Jag är oskyldig! svarade han. Gud vet det! . . . Jag öfverlemnar mitt lif i hans händer ! Presidenten gjorde nu ett kort och tyd-: ligt sammandrag af hvad som under sessionen förekommit, derefter begåfvo sig jurymännen till öfverläggningssalen. Efter en timmas förlopp kommo de åter ut, och deras ordförande förklarade den anklagade skyldig till brottet, men att åtskilliga förmildrande omständigheter talade till fångens förmån. Orden förmildrande omständigheter tillkännagåfvo tydligt att fångens hufvud ej skulle falla, och knappt voro de uttalade förrän ett högljudt sorl af missräkning och harm hördes bland de närvarande. Presidenten befallte tystnad. Men missnöjet gaf sig fortfarande tillkänna med en sådan envishet att presidenten nödgades låta utrymma salen. Nu fälldes domen, hvilken dömde Jean Vaubaron till tjugo års straffarbete och schavottering. Mekanikern gjorde ingen enda rörelse då domen upplästes för honom, det var som om