dige, denne martyr lidit och lider ännu allt
sedan den ohyggliga anklagelsen tynger på
honom.
Den första delen af försvarstalet hade
varit en framgång, — den andra blef en
triumf.
Det var nu ej längre fråga om att tala
till kalla, af misstroende och ovilja uppfyllda
sinnen, den unge advokaten vädjade i stället
till menniskoskälens heligaste känslor, han vid-
rörde det ädla hjertats hemlighetsfullaste fi-
brer.
Han skildrade fångens långa qval, alla de
namnlösa lidanden han genomgått, han redo-
gjorde för. huru han, hvars hela lif varit fläck-
fritt. 1-ars samvete ej hade ett enda brott
att 10rebrå sig, skoningslöst gripits såsom en
mörd: ., huru han med våld rycktes ur sitt
anspråkslösa hem, qgvarlemnande sin döende
hustru och sitt öfvergifna barn; han tolkade
fångens sönderslitande förtviflan inför de an-
klagelser som slungades emot honom och han
ångest för det öde som träffat de två enda
varelser han älskade i lifvet, och han målade
slutligen den hemska dram vi bevistat, det
fasansfulla ögonblick då Vaubaron, erfarande
sin hustrus död och sitt barns försvinnande,
sökte att gifva sig sjelf döden genom att stöta
sin hjerna emot sitt fängelses murar.
— Den menskliga rättvisan, hvilken I re-
presenteren, mine herrar, tillade han slutligen,
skulle rygga tillbaka för att ålägga en stor
orottsling ett dylikt straff . . . Nåväl, den
nan I skolen döma, den man som både till
kropp och själ lidit så outsägligt, är oskyldig,
ag svär det, jag tager Gud, den korsfäste Kri-