dige, denne martyr lidit och lider ännu allt sedan den ohyggliga anklagelsen tynger på honom. Den första delen af försvarstalet hade varit en framgång, — den andra blef en triumf. Det var nu ej längre fråga om att tala till kalla, af misstroende och ovilja uppfyllda sinnen, den unge advokaten vädjade i stället till menniskoskälens heligaste känslor, han vidrörde det ädla hjertats hemlighetsfullaste fibrer. Han skildrade fångens långa qval, alla de namnlösa lidanden han genomgått, han redogjorde för. huru han, hvars hela lif varit fläckfritt. 1-ars samvete ej hade ett enda brott att 10rebrå sig, skoningslöst gripits såsom en mörd: ., huru han med våld rycktes ur sitt anspråkslösa hem, qgvarlemnande sin döende hustru och sitt öfvergifna barn; han tolkade fångens sönderslitande förtviflan inför de anklagelser som slungades emot honom och han ångest för det öde som träffat de två enda varelser han älskade i lifvet, och han målade slutligen den hemska dram vi bevistat, det fasansfulla ögonblick då Vaubaron, erfarande sin hustrus död och sitt barns försvinnande, sökte att gifva sig sjelf döden genom att stöta sin hjerna emot sitt fängelses murar. — Den menskliga rättvisan, hvilken I representeren, mine herrar, tillade han slutligen, skulle rygga tillbaka för att ålägga en stor orottsling ett dylikt straff . . . Nåväl, den nan I skolen döma, den man som både till kropp och själ lidit så outsägligt, är oskyldig, ag svär det, jag tager Gud, den korsfäste Kri