ädelmod denne låtsat i det han skänkte honom de med blod fläckade bankonoterna, hördes från salens alla olika delar ett sorl af misstroende och harm, och presidenten nödgades, för att återställa lugnet, förklara, det han, om dylika manifestationer förnyades, genast skulle låta utrymma salen. Denna hotelse framkallade ögonblickligt den åsyftade verkan, men slaget hade träffat, och Vaubarons advokat sade till sig sjelf, under det han med blicken studerade jurymännens redbara men vyredgade ansigten, att icke ens den mest lysande vältalighet skulle ega förmåga att krossa, eller endast rubba en så rotfästad öfvertygelse som den, hvilken här lifvade alla. — Allt är förloradt! mumlade han för sig sjelf. Den oskyldiges hufvud kommer att falla! Presidenten uppmanade Jean Vaubaron i varma ordalag att, för sin egen skull, hålla sig till sanning, och ej betynga sitt samvete med ett nytt brott genom att envist neka. — Herr president, mitt lif och min heder hvila i Guds händer, svarade den anklagade med fast röst. Jag har sagt sanningen, jag vidblifver den. Förhöret fortfor. Ett nytt sorl, lika häftigt men lättare qväfdt, än det förra, hördes när mekanisten förklarade att han aftonen före brottet, till en i huset boende klädmäklare, sålt den grafstickel hvilken på sitt skaft bar hans initialer. — Denne klädmäklare befinner sig bland de inkallade vittnena, sade presidenten, vi skola snart förhöra honom.