ädelmod denne låtsat i det han skänkte ho-
nom de med blod fläckade bankonoterna, hör-
des från salens alla olika delar ett sorl af
misstroende och harm, och presidenten nödga-
des, för att återställa lugnet, förklara, det han,
om dylika manifestationer förnyades, genast
skulle låta utrymma salen.
Denna hotelse framkallade ögonblickligt
den åsyftade verkan, men slaget hade träffat,
och Vaubarons advokat sade till sig sjelf, un-
der det han med blicken studerade jurymän-
nens redbara men vyredgade ansigten, att icke
ens den mest lysande vältalighet skulle ega
förmåga att krossa, eller endast rubba en så
rotfästad öfvertygelse som den, hvilken här
lifvade alla.
— Allt är förloradt! mumlade han för
sig sjelf. Den oskyldiges hufvud kommer att
falla!
Presidenten uppmanade Jean Vaubaron i
varma ordalag att, för sin egen skull, hålla
sig till sanning, och ej betynga sitt samvete
med ett nytt brott genom att envist neka.
— Herr president, mitt lif och min he-
der hvila i Guds händer, svarade den ankla-
gade med fast röst. Jag har sagt sanningen,
jag vidblifver den.
Förhöret fortfor.
Ett nytt sorl, lika häftigt men lättare
qväfdt, än det förra, hördes när mekanisten
förklarade att han aftonen före brottet, till en
i huset boende klädmäklare, sålt den grafstic-
kel hvilken på sitt skaft bar hans initialer.
— Denne klädmäklare befinner sig bland
de inkallade vittnena, sade presidenten, vi
skola snart förhöra honom.