och aldrig har ett ogenomträngligare, oupplös-
ligare nät af fakta och bevis fastare insnärjt
en brottsling.
Ingenting var glömdt.
Först skildrade den lagliga akten Jean
Vaubarons förflutna lif i allt oförvitligt och
fläckfritt. Den omtalade huru mekanikern för
att realisera drömmar, för att helga hela sin
tid åt dåraktiga utopier, egnat sig åt ett ar-
bete som ingenting inbragt, och huru han
derigenom i sitt hushåll infört först brist, se-
dan elände.
Den redogjorde också för huru Vauba-
rons. frihet varit hotad, huru hans fordrings-
egare å honom uttagit utslag, och huru de
beslutat inspärra honom i bysättningshäktet
om han ej till en viss dag betalade sina ute-
löpande reverser.
Det var utan tvifvel då, fortfor ankla-
gelseakten, som första tanken på det dubbla
brottet vaknade hos den svårt ansatte gilde-
nären.
Granne till en gubbe som var egare af
flera millioner sade han troligen till sig sjelf:
— Nog med arbete, försakelser och elän-
de! ... Också jag vill bi rik... Jag
skall döda denne gubbe och i hans blod hop-
samla en förmögenhet.
Och redan den följande natten begaf sig
Vaubaron, försedd med en gvafstickel, på hvars
handtag hans initialer voro inristade — allde-
les som om försynen velat att det till mord-
gerningen bestämda vapnet skulle vända sig
mot mördaren sjelf — redan den följande
natten nedsteg Vaubaron med tillbjelp af en
repstege som han fästat vid sin balkong, på