sträng rättvisa och humanitet förstår att vinna aktning och tillgifvenhet hos underordnade, vanligen alltid får sina befallningar, ofta sina af underlydande anade önskningar, fullgjorda af desse, äfven om de äro illa eller icke aflönade. Derefter fortsätter justitiekansleren: Hr polismästaren Wallenbergs förklaring till k. hofrätten innefattar dessutom dels åtskilliga rekriminationer eller motbeskyllningar, dels obevista, obevisliga, till och med bevisligen oriktiga tillvitelser mot myndigheter, och embetsmän, och dels insinuationer och uttryck, vittnande om en, under min temligen långa embetsmannabana, så vidt jag kan erinra mig, hos en under tilltal stäld embetsman exempellös saknad af försynthet. Jag antager att alla de, som äro föremål för tillvitelser, lika med mig, för sin egen del, icke akta att yrka något ansvar å hr polismästaren för hvad blott lärer böra anses för utbrott af mindre godt lynne; men hvad som deremot förtjenar uppmärksamhet är, om den, som äfven i skrift, då rymlig tid till besinning funnits, icke kunnat afhålla sig från dylika utbrott, kan antagas dels hafva och framdeles skola handla med den sans och sjelfbeherrskning, som otvifvelaktigt utgör vilkor derför, att polismästaren i Stockholm, vid dylika tillfällen som den 6, 7 och 8 mars 1864, kan, i hvad på honom beror, upprätthålla allmän ordning, lugna, icke reta, en orolig folkmassa, och dels utdela sina tillrättavisningar, såsom förman, på ett sätt, som icke framkallar trots och icke föranleder till det missnöje med gin ställning, som sannolikt bidragit dertill, att 55 poliskonstaplar af 160 på 8 månader afgått. Att genom detta sistberörda förhållande, felet må hafva varit hvems som helst, naturligtvis poliscorpsen blifver mindre öfvad, disciplinerad och användbar, på samma gång utgiften för staden genom så stark rekrytering af den jemväl på dess bekostnad klädda corpsen öfver höfvan ökas, är påtagligt. Justistiekansleren slutar med att faktiskt visa att hr Wallenbergs beskyllningar mot honom sjelf äro alldeles sanningslösa. Att regeringen kan låta en man, som gjort sig förtjent af en sådan behandling utaf justitiekansleren, fortfarande förrätta tjenst som polismästare, är i hög grad förundransvärdt och ogillas äfven af de mest moderata.