gården. Der bodde en ung kronofogde, hvil-
ken konungen någon gång besökte och bjöd
till gäst, emedan han var den ende herreman-
nen i byn; dock såg konungen väl att han,
såsom fogdarne i allmänhet den tiden, lefde
kräseligare, än hans lön kunde räcka till.
-Dulle och fogden blefvo snart goda vänner,
och, när kungen var vid dåligt lynne, som icke
sällan hände, gick Dulle in till sin vän fog-
den, och höllo de der mången glad dryckes-
stämma tillsammans. Konungen tyckte om
den lefnadsglade fogden och ville honom vis-
serligen icke något ondt; men det roade ho-
nom en dag att skrämma honom, låtsande sig
vara mycket allvarsam. En fogde, sade han,
bör hvar dag vara beredd att redovisa för
sin uppbörd. I morgon skall jag med mina
skrifvyare komma in till dig och då måste du
göra redo för ditt fögderi.
Helt förskräckt gick fogden hem och när
Dulle sedan fram på aftonen kom till honom,
var han i full förtviflan. I morgon kom-
mer konungen att hålla räkenskap med mig
och jag kan icke betala hvad jag skyldig är
och förskingrat har af uppbörden. Jag blir
då afsatt från mitt fögderi och kanske hängd
till på köpet.
Detta är allt en ledsam sak, sade Dulle,
och tål att väl begrundas, om allt skall väl
gå; men gif dig tillfreds, jag skall komma in
till dig i morgon bittida och skall väl till
dess hafva funnit något råd att afvända kun-
gens vrede ifrån dig.?
Fogden blef väl något lugnad af detta
tröstetal, men sof dock icke rätt godt den
natten och var, ännu när Dulle följande mor-
gon kom in till honom, åtföljd af Nalle, myc-
ket sorgsen och orolig, stående framför ett
bord med sina uppbördsböcker derpå uppslag-
na. Dulles glada ansigte gaf honom dock nå-
got mod, och sedan de intagit en god frukost
och druckit några gånger om, sade Dulle:
Tag hit ett par marker smör! — Fogden
lydde. Med detta smör insmorde Dulle upp-
bördsböckerna, så att de dröpo af fetma på
alla sina blad. Nalle, som efter Dulles an-
ordning ingen frukost hade fått och med
snåla ögon åsett herrarnes måltid, såg begär-
ligt på de insmorda papperen. Låt oss nu
gå vår väg, — sade Dulle, — och lemna
Nalle ensam här, så hoppas jag han skall för-
söka att frukostera, så att kungen skall blifya
dermed belåten !
När Nalle såg sig ensam och kände luk-
ten af det sköna smöret, slog han sina ramar
i de uppslagna böckerna, ref blad från blad
och tuggade, tilldess endast några blad och
permarne på hufvudboken voro gqgvar. När
nu konungen ändtligen kom och vid sitt in-
träde 1 rummet såg Nalle handskas med böc-
kerna och den arma fogden skälfvandejoch blef
stående, frågade kan med sträng stämma: Nå,
hur är det nu med din redogörelse? — Fog-
den svarade med darrande röst: Gud tröste
mig! Nalle har kommit oförmodande hit in,
medan jag var utgången, och se nu alla mina
böcker, som jag hade 1 bästa ordning, förstör-
da! Jag är en olycklig man.
Konungen kunde icke längre hålla sig
allvarsam, utan utbrast i skratt och sade till
fogden: Tag hit den der boken, som ännu
har några blad qvar vid permen! — Fogden
gjorde så, och konungen satte sig ned vid bor-
det och skref på det sista bladet af hufvud-
boken:
Nalle reviderat och konungen godkänt
räkenskaperna.
Carolus.
Fogden var räddad och gjorde sig der-
efter med sin grefliga vän en glad afton.
Husförhörsscen. I Aftonbladets föl-
jetong, Tatarnes son, förekommer följande
kostliga husförhörsscen:
Min kära Niklas! kan du nu säga mig:
Hvad lärer lagen ?
Att vi skola hafva en rätt fruktan, kär-
lek och tillförsigt till honom.
Det är visst godt och väl; men det
skola vi i främsta rummet hafva för Gud.
Lagen lär hvad vi skola göra och . . ..
Lagen lär, hvad vi skole göra . ...
— Du behöfver lära dig, märker jag,
hvad lagen lär att vi skole göra. Nå vidare!
Den lär huru vi med tankar, ord, begär och
gerningar oss förhålla skola emot . . .
Q
— — — — emot djefvulen, verlden
och vårt eget kött.
Åh Gud bevare oss väl! — — — Emot
Gud, oss sjelfva och vår nästa — står det ju!
TN Ja . avta a Fö Aa OO Oo