— Känner ni er nu bättre, arme, olycklige vän? frågade han med gripande mildhet i det han förde sina läppar så nära intill fångens öra som möjligt. Vaubaron svarade ingenting. Ingen muskel rörde sig i hans ansigte. Det märktes tydligt att han ej hört de vänliga ord som riktats till honom. — Det gagnar, ingenting till att ni talar med honom, sade den gamla doktorn; en marmorstaty skulle lika väl kunna höra och förstå er som han . . . Ett slags katalepsi, en naturig följd af den. häftiga stöt han fått, förlamar . detta ögonblick alla hans organer . . . i det tillstånd hvari han nu är kan man i den vidsträcktaste mening på honom tillämpa skriftens ord: han har ögon för att ej se, och öron för att ej höra. — Säg mig åtminstone om han lider ... om han känner några plågor? utbrast den unge advokaten lifligt, vändande sig till doktorn. — Nej . han lefver, men utan att ha det ringaste medvetande ... han lider bvarken fysiskt eller moraliskt. — Och kommer detta sällsamma tillstånd att länge fortfara? — Det vet jag ej ... allt hvad jag möjligen kan säga er är att döden kan komma innan det upphört . . . Och om så skulle inträffa så tillåt mig att öppet uttala den åsigten att det för er klient vore det lyckligaste .. Ni har talang, unge man, mycken talang, jag vet det, men det fins intet menskligt ord som eger den stora förmågan att göra underverk och att för herrar jurymäns ögon förvandla svart till bländande hyvitt ... Jag kän