— Känner ni er nu bättre, arme, olyck-
lige vän? frågade han med gripande mildhet
i det han förde sina läppar så nära intill fån-
gens öra som möjligt.
Vaubaron svarade ingenting.
Ingen muskel rörde sig i hans ansigte.
Det märktes tydligt att han ej hört de
vänliga ord som riktats till honom.
— Det gagnar, ingenting till att ni talar
med honom, sade den gamla doktorn; en mar-
morstaty skulle lika väl kunna höra och förstå
er som han . . . Ett slags katalepsi, en natur-
ig följd af den. häftiga stöt han fått, förlamar
. detta ögonblick alla hans organer . . . i det
tillstånd hvari han nu är kan man i den vid-
sträcktaste mening på honom tillämpa skriftens
ord: han har ögon för att ej se, och öron för
att ej höra.
— Säg mig åtminstone om han lider ...
om han känner några plågor? utbrast den unge
advokaten lifligt, vändande sig till doktorn.
— Nej . - - han lefver, men utan att
ha det ringaste medvetande ... han lider
bvarken fysiskt eller moraliskt.
— Och kommer detta sällsamma tillstånd
att länge fortfara?
— Det vet jag ej ... allt hvad jag möj-
ligen kan säga er är att döden kan komma
innan det upphört . . . Och om så skulle in-
träffa så tillåt mig att öppet uttala den åsig-
ten att det för er klient vore det lyckligaste
.. - Ni har talang, unge man, mycken talang,
jag vet det, men det fins intet menskligt ord
som eger den stora förmågan att göra under-
verk och att för herrar jurymäns ögon för-
vandla svart till bländande hyvitt ... Jag kän-