Då han ändtligen återfått sin vanliga
kallblodighet aftog han sin blus och gjorde
deraf ett slags säck, i hvilken han huller om
buller kastade penningar och smycken. Allt
detta blef naturligtvis ganska tungt, men lyck-
ligtvis var blusen ny och stark så att den
utan att brista kunde rymma den väldiga bördan.
När säcken var så fullpackad som möjligt,
svingade sig tjufven med den mest förvånande
vighet upp på fastagepyramiden, filade raskt
af jerngallerna, kröp genom gluggen och sprang
sedan med sin börda framåt tomten bakom
boningshuset.
XIV.
Läkarens mening.
Vi ha lemnat Jean Vaubaron i det sorg-
ligaste, mest förtviflade läge hvari en menni-
ska möjligen kan befinna sig.
Den olycklige mekanisten hvilken som vi
veta var anklagad för ett förfärligt brott och
kring hvilken de mest trovärdiga bevis hopa-
de sig, mot hvilka han förgäfves försökte stri-
da, hade till råga på sitt elände nu äfven er-
farit sin hustrus död och sitt barns försvinnande.
Underrättelsen om denna dubbla olycka
hade träffat honom som ett åskslag, den hade
helt och hållet förkrossat honom och beröfvat
honom de få fysiska och moraliska krafter
som ännu återstått honom efter den gräsliga
händelse han upplefyat.
Han kände sitt mod försvinna, hans li-
danden öfverstego hans krafter, förståndet bör-
jade svika honom.