Hvarjehanda Nyheter.
. Den hustliga sällheten. En rik
bonde hade bjudit sina grannar och goda vän-
ner på julkalas. Hustrun som var okunnig om
bjudningen, rustade till hvad huset förmådde
och gubbarne slogo sig ned vid middagsbor-
det. Sedan de suttit en stund i full verk-
samhet frågade en af bönderna:
— Nå, skall inte mor sjelf också sitta
vid bordet och göra oss sällskap; hvarföre
skall hon springa och passa upp på oss liksom
en annan piga?
— Åh, svarade farsgubben, mor är hem-
ma här, hon får äta när hon vill, hvad hon
vill och hvar hon vill; också kan hon låta
bli om hon vill.
Detta förtretade gumman, och hon tänkte
för sig sjelf: Detta skall du nog få igen.
Sedan måltiden var slut hade bonden
mycket svårt att hålla jemnvigten och var så
väl i behof af att hemta frisk luft att han
stultade ut på gården. I qgvällens mörker
och sin egen dimma tog han miste om rätta
vägen och nedföll uti en på gården varande
bruon. Lyckligtvis var den hvarken djup eller
innehöll mycket vatten, så att någon drunk-
ning kunde komma i fråga; men gubben sak-
nade förmåga att sjelf hjelpa sig derur. En
af husets tjenare gick händelsevis förbi och
fick höra ett stönande ljud som bad om hjelp.
På tillfrågan, hvilken det var som så kommit i
olycka, svarade gubben: jo, det är just jag.
Häpen sprang flickan in i köket, der flera
af gästerna tagit plats, under utrop: Herre
Gud, far ligger i brunnen!
Hustrun afhörde detta helt lugnt och sa-
de: Åh, far är hemma här, han får ligga hvar
han vill, han får hjelpa sig sjelf upp om
han vill, och han må också ligga qvar om
han vill.
En fyndig domare. En bonde
hade utfärdat förskrifning på femtio rdr, men
betalade icke vid förfallotiden. Han blef då
stämd; domaren, som visste att bonden var
en krångelmakare, till och med i stånd att
neka för sitt namn, beslöt inleda saken för-
sigtigt, så att när bonden kom inför rätta
började han:
— Nå, Per Mattson, du lärer stå i skuld
till Johannes Nilsson.
— Nej, hr lagman, det gör jag visst icke.
— Nå, det kan väl hända att du glömt
det, men emellertid är en skuldsedel för rät-
ten uppvisad af följande lydelse: Till hem-
mansegaren Johannes Nilsson eller ordres be-
talar jag den 1 mars nästa år fem — fem —
hundra — riksdaler. Månne det icke skulle
vara sannt?7
— Nej, nådig lagman, fälle var det icke
mer än femtio heller!