Du har icke träffat mig, skurk, nåväl, jag
skall i stället träfa dig.
Han erinradej sig äfven att han hört pi-
stolskottet, men derefter mindes han ingenting
mera, hvilket lät honom göra den mycket lo-
giska slutsatsen:
— Jag är bestämdt död och begrafven.
Denna öfvertygelse kunde dock endast
vara några sekunder.
Kaninen började dock djupsinnigt fundera
och snart derefter skrattade han.
— Nej, jag är bestämdt för mycket dum,
sade han till sig sjelf, — då man är död kan
man icke känna någon smärta och mitt huf-
vud värker så att jag kan bli galen . . . då
man är begrafven ligger man också i en så
smal kista att man omöjligt kan röra sig och
jag har här mera plats än som behöfs både
för att röra armar och ben . . . det här må-
ste vara något nytt upptåg af den gamle
skurken Legrip . . . han har troligtvis kastat
mig i någon fängelsehåla, men kommer jag en
gång lyckligt och väl härifrån skall jag min
själ betala honom med hundra procent.
Under denna monolog gjorde Kaninen de
oerhördaste ansträngningar för att åter komma
på benen.
Han lyckades ändtligen häri ehuru som
sagdt efter stora ansträngningar, ty blodförlu-
sten hade gjort honom mycket matt.
När han något återhemtat sig efter dessa
ansträngningar hörjade han långsamt och med
utsträckta händer trefva sig fram för att på
detta vis kunna göra sig reda för sitt fängel-
ses dimensioner.
Han hade kvoappt tagit tio steg förrän