ungefär densamma som ett häftigt slag på
hufvudet med en dugtig knölpåk.
Denna förfärliga stöt hade emellertid haft
till resultat en ögonblicklig vanmakt och en
ofantlig blodförlust. Vi veta redan att Rodille
oaktadt sin vana att mörda verkligen inbillat
sig att han skjutit ihjäl Kaninen.
Men liksom genom ett under räddad ur
denna första fara skulle Kaninen snart löpa
en ännu större.
Denna fara var hans nedkastande i käl-
laren. Af hundra personer skulle bestämdt
nittionio ha slagit ihjäl sig mot den branta
stentrappan. Men det tycktes vara skrifvet
i ödets bok att den unge skurken ej skulle
dö den gången.
Vi äro till och med frestade att tro, att
om Rodille i stället för att handlöst slunga
honom ned i källaren kastat honom i Seinen
skulle äfven dess svarta vågor ha vägrat upp-
sluka honom.
Hans svimning varade omkring tre tim-
mar, efter denna tids förlopp väcktes han så
småningom: fill lifvet af den iskalla luft hvar-
af han omgafs.
I det ögonblick då han återfick sansnin-
gen låg han rak lång på ryggen med armarna
i kors öfver bröstet.
Han reste sig långsamt, stödde sig emot
armbågen och såg sig omkring, men då han
öfverallt endast fann mörker, frågade han sig:
— Hvar är jag?
För att kunna besvara denna frågr måste
han reda sina tankar och inom kort var ho-
nom allt klart.
Han erinrade sig Rodilles sista ord: —