han stötte mot en fuktig mur alldeles öfver-
dragen med en grof kalkrappning.
— Jag är i en källare, — sade Kaninen
till sig sjelf, — både marken och väggarna
öfvertyga mig derom . . . en källare är alltid
mindre väl tillbommad och bevakad än ett
fängelse, jag har både på Ambiga och Gaite
teatern sett alldeles charmanta melodramer
der det lyckats en att med en enda liten spik
bana sig en väg ur Bastiljens hvalf fastän de
lågo öfver hundra fot under jorden och han till
på köpet bevakades af fångvaktare med långa
skägg och stora nyckelknippor . . . det är så-
ledes mycket säkert att jag nog kommer här-
ifrån bara jag visste hur jag skulle bära mig
åt. Det kan falla Legrip in att när som helst
komma hit ned för att ge mig dödshugget ..-
jag bör alltså ej förlora en minut . . - Ack,
om jag åtminstone hade ett ljus!
Och alldeles mekaniskt stack den unge skur-
ken vid dessa ord sina begge händer under
blusen för att undersöka dess djupa fickor.
Han utstötte ett rop af glädje.
Han märkte att Legrip begått den oför-
sigtiga dumheten att ej visitera honom.
Hans fickor innehöllo en mängd af dessa
föremål som äro så särdeles nyttiga vid natt-
liga expeditioner och som herrar tjufvar så
sällan som möjligt skilja sig ifrån.
Bland annat fann han der ett elddon,
svafvelstickor och en så kallad vaxstapel af
det större slaget.
Icke nog härmed, Kaninen fann äfven i sin
nästan outtömliga ficka en af de hos värds-
husvärden hyrda filarna.
(Forts.)