än denna fläck varseblef man ej — liket hade
försvunnit.
Småningom återhemtade sig Rodille något
efter denna förfärliga stöt.
Han trodde sig drömma och gnuggade
sina händer.
— Nej, det är alldeles omöjlig st, — sade
han till sig sjelf och nästan högt, — det är
sannt att jag ingenting ser, men det är klart
som dagen att jag är lekboll för n ågon villa
som snart kommer att skingras . . . De döda
uppstå ej, utomdess kan död eller lefvande
den lilla uslingens kropp ej ha kor omit här-
ifrån.
Och störtande framåt började Ian med
feberaktig häftighet att i alla vinklar:och vrår
undersöka källaren, derunder mumlan de:
— Jag måste finna honom! . . . Jag må-
ste finna honom!
Han hann dock ic ke långt.
Han hade ej tagit många steg förrän han
stannade som om han plötsligt blifrit träffad
af blixten och förskräckt ryggande tillbaka
utstötte ett förfärligt skri, ett slags rossling
uttryckande förtviflans, fasams och vredens alla
toner.
Hans ögon hade fallit: på det ställe der
vanligtvis ett tomt fastage brukade täcka hans
hemliga skatt.
Detta fastage var sönderslaget och stod
ej mera der han ställt det.
Det blottade gömstället presenterade sig
nu såsorma en tom och ;svart grop, rundt om-
kring hvilken lågo strödda guldmynt och sön-
derbrutna nipper.
Då Rodille betraktarle detta för hans snåla