Jean Vaubaron.
Andra delen.
(Forts. fr. N:r 145.)
Blott några af Rembraridts mest bizarra
taflor skulle kunna gifva våra läsare ett rik-
tigt begrepp om denna sällsamma reffex af
ljus och skuggor, med ord kunna vi ej skildra
den.
Då Rodille stod på näst det sista trapp-
steget stannade han och hans blick spanade ut-
efter hela den framför honom upplysta delen
af källaren.
Med detsamma lästes ett uttryck af för-
våning på hans ansigte. Denna att börja med
helt flyktiga och liksom tveksamma förvåning
ökades snart och antog allt efter som han ut-
sträckte sin granskning oerhörda dimensioner.
Efter några minuters förlopp stod Rodille
der med halföppen mun, framsträckt hals och
stirrande blickar, en lefvande bild af den hög-
sta bestörtning.
Ett enda ord är nog för att förklara or-
saken till denna plötsliga häpnad som i or-
dets hela bemärkelse tycktes ha forstenat ban-
diten.
Källaren var tom.
Alldeles framför trappan syntes en stor
blodfläck ; det var dit Kaninens af Rodille
nedkastade kropp fallit, men någonting mera