nehafvare af den ofantliga summa som han
tre dagar förut stulit ur baron de Virivilles
kassalista, men hans förtviflan var verkligen
så stor att han helt och hållet glömde denna
rikedom.
Banditens moraliska vanmakt varade öf-
ver en timma och under hela denna tid upp-
hörde han ej att i långsam och släpande ton
upprepa samma ord, alldeles som dårarna då
de under inflytandet af deras fixa id tala för
sig sjelfva.
Men plötsligt undergick han en stor för-
ändring; hans ögon torkade; en dyster eld
började låga i hans blickar och hans ansigtes
bedröfvade nästan fåniga uttryck vek för ett
uttryck af hot och grymhet.
En snabb tanka hade flugit genom hans
hufvud.
— Allt är ännu icke förloradt, — sade
han till sig sjelf, — den afskyvärda skurken
har ej kunnat fly härifrån med sitt byte som
denna källare ej har någon annan utgång än
trappan och fall-luckan, hvilken döljer denna
trappa ej blifvit rubbad, utan då jag öppnade
den var stängd alldeles på samma sätt som
då jag i går tillslöt den . - . den lilla skur-
ken måste således vara här ... han är be-
stämdt gömd någonstädes . . . men jag skall
återfinna honom, och då. . . då... ve öfver
honom !
Bredvid Rodille låg på marken en stäf
af det sönderslagna fastaget. Banditen tog
den i högra handen för att dermed göra sig
ett vapen, derefter fattade han i venstra han-
den lyktan och raskt resande sig ordnade ban
sig att fortsätta den undersökning somw blifvit