bandithjerta så sönderslitande skådespel kän-
de han blodet med en sådan kraft rusa mot
hjernan att hans lif verkligen plötsligen gväf-
vade i den största fara.
Hans blickar förvirrades, detljöd för hans
öron och tinningarna bultade som om de ye-
lat spränga hufvudet.
Han var nära att få slag.
Banditen insåg sjelf att han sväfvade i
fara och som han ändå älskade sitt lif ännu
högre än de illa förvärfvade skatter man be-
röfvat honom, försökte han att beherrska de
stormande känslor för hvilka han var ett rof.
Han slet af sig halsduken, kastade sig på
marken och började att uppfriska sin brän-
heta panna med den fuktiga sanden.
Efter två eller tre sekunders förlopp hade
blodet återtagit sitt naturliga lopp-
Banditens dyrbara lif sväfvade ej längre
i någon fara.
Han upplyfte matt hufvudet och det skulle
utan tvifvel ha varit det sällsamm aste, märk-
värdigaste bland skådespel att se denne så
starke man, denna usling med sitt af brott
och vanära härdade hjerta gråta och jemra
sig som ett barn
— Jag är bestulen, — stormade han
med af snyftningar qväfd röst, — jag är rui-
nerad, den uslingen har tagit allt . . . beröf-
vat mig hela min skatt . . i allt detta guld
- alla dessa juveler, hela denna kungliga
förmögenhet som utgjorde 1 in stolthet, min
ära, min glädje, mitt lif . ..alt detta är
borta . . . jag har ingenting : mera!
Under det att Rodille talade på detta
sätt bedrog han sig sjelf ty han var ännu in-