När jag sitter så här och mina första
barndomsdagar åter framträda lefvande för mig,
förekommer mig det nirvarande såsom en dröm,
hvilken plötsligt kunde upphöra och åter för-
sätta mig tillbaka till mitt fädernesland midt
i kretsen af fattiga bönder och de många nu
öfverståndna behofven. Man drömmer ju ofta
såsom helt liten om stora framtidsplaner och
ett lif fullt af lysande händelser; men jag för
min del har aldrig i mina djerfvaste drömmar
föreställt mig hvad som nu är en verklighet
för mig. Såsom den yngsta bland sju syskon
och sju år yngre än min yngste bror, kom jag
mycket tidigt att leka med barn, som voro
äldre än jag; men den energi, som jag kan
påstå att jag visat så långt jag minnes till-
baka, ersatte hvad som felades i ålder. Min
största äregirighet bestod under mina första
barndomsår att anses för en gosse och få på
mig ett par ofantliga stöflor, som tillhörde en
af mina bröder, samt en tröja, och att sålunda
utstyrd tumla om i snön och på isen i när-
heten af min faders lilla stuga. MSednare, då
mina naturliga anlag för musiken utvecklat
sig något, satte jag min stolthet uti att kunna
löpa omkring med min broder och genom spel
och sång förtjena så mycket som möjligt. Ett
par skilling mer än vanligt om aftonen, då vi
gjorde upp vår räkning, och jag var lycklig
och stolt öfver att kunna bringa mina föräl-
drar en sådan summa. Jag har dock varit
mycket nära att beröfvas äfven detta blyg-
samma sätt att förtjena mitt bröd. Alla goda
ting äro tre, säger man, och tre gånger har
jag varit i fara att bli lemlästad. Jag bär
ännu alla spåren deraf qvar. Först hotades
min näsa. Såsom litet barn lekte jag i en
lada, på hvars takbjelkar en stor bondpiga var
sysselsatt med något arbete. Genom oförsig-
tighet tappade hon en-.af sina tunga träskor
på mig, och dess skarpa jernbeslag nära nog
skilde näsan från den öfriga delen af mitt an-
sigte. Min profil är sedan dess helt olika på
ena eller andra sidan, och här ser ni tydligt
ett ärr.
Ganska rigtigt! Det var syn för sägen,
om man hade tviflat derpå.
Derefter kom turen till mina händer;
och jag kan tacka min redan då kraftiga ka-
rakter för att det hände. Jag var ännu icke
åtta år. Med en af mina kamrater, en något
äldre gosse, hade jag slagit vad om hvem som
kunde hugga sönder mesta bränsle på en viss
tid. Vi hade hvar sin huggknubb och yxa
bredvid hvarandra, och började. Det gick
hugg i hugg; men om en stund insåg jag att
hans större styrka och vana skulle segra. Jag
blef varm och arbetade förtvifladt vidare, men
alltjemt blef han före mig; det kunde jag icke
fördraga, utan beslöt derföre hindra honom på
ett eller annat sätt. Jag sprang fram till ho-
nom, stack fram händerna under hans yxa
och ropade: Tänker du hugga till nu: Men
han högg till och min venstra hands ring-
finger hängde löst bland de andra. Den stac-
kars gossen blef mycket mera förskräckt än
Jag, som lindade in min skadade hand i mitt
förkläde och presenterade mig för mamma
med underrättelse att ett finger visst gått ut-
af mig.
Pappa kom hem och blef mycket ledsen
deröfver. Fattiga som vi voro, hade vi icke
råd att skicka efter någon läkare, utan han
lagade till några små pinnar, som han band
om det afhuggna fingret, och i nära åtta da-
gar satt han oafbrutet och höll min arm, på
det jag icke skulle göra mig illa. Stackars
pappa! Han var god och ihärdig såsom alltid
och han hade glädje deraf: ty med undantag
af en något större böjlighet och ett litet märke
som syns här, finnes ingenting som påminner
om denna ungdomshändelse. Så god kirurg
hade pappa varit att jag kort derefter åter
kunde begagna fingret, då jag spelade fiol
Den tredje och som jag hoppas sista olyc-
kan gällde mina fötter och var i sjelfva verket
den allvarsammaste. Då gick jag med bara
ben, skall ni veta, anmärkte vår berätterska
och stack fram ett par små prydliga pariser-
bottiner på kamingallret, för att värma dem.
Vi hade flyttat bort från min födelsebygd,
och pappa hade hyrt ett hus med ett jord-
stycke nära Kristanstad. Vi barn måste alle-
sammans hvar på sitt sätt, arbeta med, och
ehuru jag såsom den yngsta hade en viss fri-
het, var det dock ett och annat som jag kunde
göra. En dag skulle jag ut och fodra gri-
sarne, hvilket för öfrigt var mig ett specielt
nöje, och jag kom derföre med förklädet fullt
af allehanda läckerheter till mina små grym-
tande vänner. Ju närmare jag kom och ju
tydligare jag hörde deras röster, desto fortare
sprang jag; jag sjöng och jublade, men det
blef ett hastigt slut på min glädje. En stor
nyligen slipad lie låg midt på gården, och jag,
som var alltför sysselsatt med att ordna födan
i mitt förkläde snrano med mina fötter rakt