han på något roligt . . . Han ville nyss skjuta
mig för pannan men det hindrar ändå icke
att jag kommer att sakna honom, isynnerhet
är han mycket besvärlig för mig i det här
ögonblicket . . . hvad fan ska jag göra med
honom ?
Den fråga Rodille nu gjorde sig sjelf var
alls icke lätt att besvara.
Liket af en ihjelskjuten menniska är me-
ra besvärligt än beskrifvas kan, isynnerhet då
det är nödvändigt att detta lik försvinner för
alltid.
Att släpa ut den döda kroppan och läg-
ag den på vägen var ej rådligt, det oundvik-
liga resultatet af en sådan oförsigtighet skulle
ha varit en polisransakning någonting som
Rodille af goda skäl ville undvika.
Hvad var då att göra?
Banditen funderade en stund, derefter gjor-
de han en åtbörd tillkännagifvande att han
ändtligen löst problemet.
— Jag skall tillsvidare kasta honom i
källaren, — sade han till sig sjelf, och i mor-
gon begrafva honom.
XII.
Rodille gör en obehaglig upptäckt.
Rodille dröjde ej ett ögonblick med att
utföra det beslut vi hört honom fatta.
Han lyfte upp Kaninens kropp, passerade
med denna börda genom den till det bredvid
liggande hnset ledande dörren och inträdde i
bottensalen.