Hvarjehanda Nyheter. Prån Skava marknad. (Ur Skara tidning.) Att våra vestgötahandlare icke haft så särdeles mycket att göra under marknaden synes bland annet deraf, att en dv knalle tagit sig för det orådet att gr akt pa åtskilliga förhållanden eller rättas missförhållanden med afseende å martkaaderna här. Han har sjelf sammanfattat sina iakttagelser i följande opus, som vrdagrannt återgifves till den kraft och verkan det kan hafva. Skara-ovdning. Dett har blivit mig af siker pärson berittat, att härrarne Stadsfullmäktige besluttat att tråtialerna (trottoarerna) här skall hvar marknad i Skara stad hollas öppna och leddiga för fotgångarne. Och så kom Jag siste marken och sulle gå upp på tråtialen och feck derefter se att alla tråtialerna voro mer belamrade än tror jag nånsin förr af hästar och vangnar och slidar och sängar och bord och möcket mera sådant och ingen väg var häller upp till dem, utan måste hoppa dit upp. Och så velle jag ändå gå utefter ene tråtialen och så mötte mig en som sade: du får icke gå här, ty jag hafer hurat den lille platsen härintill. Då sade jag: huru möcker hafer du betallt, en reksdaler, sade han, förthu Skara är den snålaste stad. Sedan geck jag längre uttåt gatan till !en som stod i vägen med trädskor och då han ej höll skona åt sig frågade jag: huru möcket hafer du betallt: en reksdaler 25 öre, sade han, förthu denne marken är det möcket durare. Och så kom jag på forget och sulle köppa kunfekt vid ett bord, och han var för dur, ty han velle taga igen sina pengar. Och då frågade jag: huru möcket hafver du betallt för bordet står här, och han sade: en reksdaler 50 öre, förthu här är en stark kåntråll deröfver, och jag velle sedan hafva afkvettat di 50 öronen, emedan hundar sprungo kors och tvärs och stötte till bordet så att kunfekt föll i snön, förthu att öfer hundskatten här i staden Skara lär vara rätt ingen kåntråll. Då tänkte jag inom mig sjelf: allt detta är en god ordning, ja rätt en Skarvaordning. Och så tänkte jag utterligare hvad de härrarne stadsfullmäktige här i staden äro för miktiga män, de setta och rådslå (de lära setta efter abed, thett är efter sin begönnelsebokstaf) och beslutta och befälla och — ingen luder. Knalle. Två lifliga berällare, Några gentlemen, berättar en amerikansk tidning, spisade middag tillsammans och berättade för hvarandra sina reseintryck. En af dem gjorde isynnerhet så djerfva utflygter på fantasiens område att en af de andre ansåg sig böra gifva honom en liten lexa. Han började derföre också i sin tur att berätta. Jag hörde en gång till förtruppen vid en expedition inåt Amerikas vildmarker. Jag gick för långt framåt; jag blef skiljd ifrån mina kamrater och jag märkte nu tre indianer, som förföljde mig; vid tanken på de förfärliga verkningarne af en tomahawk i en rasaude vildes händer, skiälfde jag i alla lemmar. Jag funderade på hvad som vore att göra ... De festa menniskor hålla lifvet kärt, och mitt varisynnerhet dyrbart för min familj. Då jag såg bakom mig --ty landet var flackt — märkte jag att en af mina fiender hade sprungit förbi de andra, och i det minnet af Horatiernes och Curiatiernes strid framstod för min själ, saktade jag mina steg och inväntade den närmaste af mina förföljare. Ingen här, hoppas jag (han visade på sina åhörare), kan väl draga i tvifvel huru striden utföll. Iunom några minuter låg ett hk vid mina fötter. Emellertid hade de två öfrige indianerne hunnit rosa fram emot mig, och jag ansäg bäst att ånyo gripa till fövterna, icke af pultroneri, det kan jag säga. men uti förhupp? ning att upphinna en närbelägen skog, der jag visste att det fanns en hel hop bekauta engelsmän. Likvisst blef jag tvungen att öfvergifva denna förhoppning, ty, då jag vände mig om, såg jag att en af de förföljande befann sig ett godt stycke framom den andre. Jag stan:;ade derföre, drog andan, inväntade honom, och några ögonblick derefter hade den andre indianen delat den förstes öde. Jag hade nu icke mer än en fiende att kämpa emot, men jag kände mig trött, och då jag fann att jag var nära skogen hade jag mera lust att rädda mitt lif än att döda en af mina likar. Jag såg redan röken som uppsteg mellan träcen; jag fördubblade mina steg; jag bad till himlen; jag var också öfvertygad att mina böner skulle blifva hörda; men i samma stund ljöd indianens röst i mina öron, och jag tyckte mig till och med känna värmen af hans andedrägt; det var icke mera tid att betänka sig. Jag vände mig om... Här förgick tålamodet för den gentlemannen hvilken först hade berättat sina vidunderliga historier, och han utropade: