Hvarjehanda Nyheter.
Prån Skava marknad. (Ur
Skara tidning.) Att våra vestgötahandlare icke
haft så särdeles mycket att göra under mark-
naden synes bland annet deraf, att en dv
knalle tagit sig för det orådet att gr akt pa
åtskilliga förhållanden eller rättas missförhål-
landen med afseende å martkaaderna här. Han
har sjelf sammanfattat sina iakttagelser i föl-
jande opus, som vrdagrannt återgifves till den
kraft och verkan det kan hafva.
Skara-ovdning.
Dett har blivit mig af siker pärson berit-
tat, att härrarne Stadsfullmäktige besluttat att
tråtialerna (trottoarerna) här skall hvar marknad
i Skara stad hollas öppna och leddiga för fotgån-
garne. Och så kom Jag siste marken och sulle gå
upp på tråtialen och feck derefter se att alla trå-
tialerna voro mer belamrade än tror jag nån-
sin förr af hästar och vangnar och slidar och
sängar och bord och möcket mera sådant och
ingen väg var häller upp till dem, utan måste
hoppa dit upp. Och så velle jag ändå gå ut-
efter ene tråtialen och så mötte mig en som sade:
du får icke gå här, ty jag hafer hurat den lille
platsen härintill. Då sade jag: huru möcker hafer
du betallt, en reksdaler, sade han, förthu Skara
är den snålaste stad. Sedan geck jag längre
uttåt gatan till !en som stod i vägen med
trädskor och då han ej höll skona åt sig frå-
gade jag: huru möcket hafer du betallt: en
reksdaler 25 öre, sade han, förthu denne mar-
ken är det möcket durare. Och så kom jag
på forget och sulle köppa kunfekt vid ett
bord, och han var för dur, ty han velle taga
igen sina pengar. Och då frågade jag: huru
möcket hafver du betallt för bordet står här,
och han sade: en reksdaler 50 öre, förthu
här är en stark kåntråll deröfver, och jag
velle sedan hafva afkvettat di 50 öronen, eme-
dan hundar sprungo kors och tvärs och stötte
till bordet så att kunfekt föll i snön, förthu
att öfer hundskatten här i staden Skara lär
vara rätt ingen kåntråll. Då tänkte jag inom
mig sjelf: allt detta är en god ordning, ja
rätt en Skarvaordning. Och så tänkte jag
utterligare hvad de härrarne stadsfullmäktige
här i staden äro för miktiga män, de setta
och rådslå (de lära setta efter abed, thett är
efter sin begönnelsebokstaf) och beslutta och
befälla och — ingen luder. Knalle.
Två lifliga berällare, Några gent-
lemen, berättar en amerikansk tidning, spisade
middag tillsammans och berättade för hvaran-
dra sina reseintryck. En af dem gjorde isyn-
nerhet så djerfva utflygter på fantasiens om-
råde att en af de andre ansåg sig böra gifva
honom en liten lexa. Han började derföre
också i sin tur att berätta. Jag hörde en
gång till förtruppen vid en expedition inåt
Amerikas vildmarker. Jag gick för långt
framåt; jag blef skiljd ifrån mina kamrater
och jag märkte nu tre indianer, som förföljde
mig; vid tanken på de förfärliga verkningarne
af en tomahawk i en rasaude vildes händer,
skiälfde jag i alla lemmar. Jag funderade på
hvad som vore att göra ... De festa menni-
skor hålla lifvet kärt, och mitt varisynnerhet
dyrbart för min familj.
Då jag såg bakom mig --- ty landet var
flackt — märkte jag att en af mina fiender
hade sprungit förbi de andra, och i det min-
net af Horatiernes och Curiatiernes strid fram-
stod för min själ, saktade jag mina steg och
inväntade den närmaste af mina förföljare. In-
gen här, hoppas jag (han visade på sina åhö-
rare), kan väl draga i tvifvel huru striden ut-
föll. Iunom några minuter låg ett hk vid
mina fötter. Emellertid hade de två öfrige in-
dianerne hunnit rosa fram emot mig, och jag
ansäg bäst att ånyo gripa till fövterna, icke af
pultroneri, det kan jag säga. men uti förhupp?
ning att upphinna en närbelägen skog, der jag
visste att det fanns en hel hop bekauta en-
gelsmän.
Likvisst blef jag tvungen att öfvergifva
denna förhoppning, ty, då jag vände mig om,
såg jag att en af de förföljande befann sig ett
godt stycke framom den andre. Jag stan:;ade
derföre, drog andan, inväntade honom, och
några ögonblick derefter hade den andre in-
dianen delat den förstes öde. Jag hade nu
icke mer än en fiende att kämpa emot, men
jag kände mig trött, och då jag fann att jag
var nära skogen hade jag mera lust att rädda
mitt lif än att döda en af mina likar. Jag
såg redan röken som uppsteg mellan träcen;
jag fördubblade mina steg; jag bad till him-
len; jag var också öfvertygad att mina böner
skulle blifva hörda; men i samma stund ljöd
indianens röst i mina öron, och jag tyckte
mig till och med känna värmen af hans ande-
drägt; det var icke mera tid att betänka sig.
Jag vände mig om...
Här förgick tålamodet för den gentleman-
nen hvilken först hade berättat sina vidunder-
liga historier, och han utropade: