NASAS MIVWS OWNER SAIAUVE SAR MEN DR Sr VE nn vara helt ny, tror man, men är egentligen ej annat än ett slags bord-dans som åter kommit i sväng. Såsom sådan är den nya uppfinningen redan så gammal, att den räknar sina par tusen år. Mången tror ännu på denna vår tids Sibylla och fäster sitt hopp vid dess orakelsvar; men att psykografen vanligen endast spelar en falsk rol på den stora verldsteatern visar sig så ofta, att den nu väl kan sägas hafva snart nog spelat ut. Följande psykograf-historia omtalas från en större landsortsstad; vi säga ej hvilken: Då vädret är vackert — så berättade en turist som ej hade annat att göra, än att resa omkring för att roa sig — är det mitt förnämsta nöje, att, vid ankomsten till någon större stad, taga in vid någon af de mest besökta gatorna, för att från mitt öppna fönster betrakta folkhvimlet på gatan eller observera mina grannar midt emot. Bland dessa sistnämnda fästade två personer mest min uppmärksamhet, då jag såeon resande bodde vid en af stadens förnämsta gator. Den äldre af dem hade hyrt ett par rum i våningen midt emot och syntes, lika med mig, vara resande. Det var en medelålders man vid 50-talet med korpsvart. skägg. Alltid var han klädd i samma, tätt upp till hakan igenknäppta, finputsade, men slitna rock, då han gick ut; hans hatt var ej alldeles så modern, som det. fordras i en så stor stad, ty den skiftade något i en poetisk aftonrodnad, häntydande derpå att mannen som bar hatten såg sin lyckas sol i nedgående. Hvem han egentligen var visste ingen. Mannen i vindskupan var deremot ännu mycket ung. Då han trädde ut genom förstugudörren, var han alltid försedd med ett litet svart etui under venstra armen. I det han tog ett lätt hopp öfver den ej alltid rena rännstenen, kastade han vanligen en slängkyss åt en konditorimamsell midt öfver. På hans brådskande steg och hans svarta etui under armen igenkände jag honom såsom en häroch skäggkonstnär, med hvilken det snart förunnades mig göra en angenäm bekantskap. Hr Figaro Lödderström hade med heder absolverat sin badareexamen ; men i brist på nödiga kontanter att öppna en stadig rakoch fältskärsstuga, hade han etablerat sådan hemma hos sina respektive kunder. Alltid var han laddad med en mängd mer eller mindre skandalösa historier, hvilka gjorde honom till det trefligaste stadsbud, den roligaste lokalpost, som någon kande önska sig. En tid hade jag begagnat mig af hans konsterfarna, lätta hand, för att ordna mitt hår och skägg, utan att jag kommit på den tanken att fråga honom om min granne midt öfver, mannen med det korpsvarta skägget, då jag ånyo gjorde en liten utflygt till kontinenten och blef borta ett års tid. Nästa sommar återkom jag och tog in vid en annan, lifligt trafikerad gata. Den förste som besökte mig var konstnären hr Figaro! Lödderström, som straxt återinträdde i utöfning af sitt anförtrodda embete, under tiden ensam skötande tkonversationen, men hvilken tvärt blef afbruten, då jag händelsevis såg ut genom fönstret och förvånad utropade: — Utlänningen med det korpsvarta skägget! — Så elegant! — Åkande i en dyrbar vagn! — Och en elegant dam vid hans sida! — Bäste herr Lödderström —känner herrn honom ? — Kommer inte i fråga! — sade herr Figaro, som glömde att tillägga ordet annat; visst känner jag hela staden! Det är en grefve Sczkrippinski från Polen, som på vägen till de siberiska grufvorna schappade från kossackerna och kilade hit öfver Östersjon. Stackars grefve, han var lika stolt som fattig, tilldess jag hjelpte honom till ett rikt gifte. -— I fjol bodde han i huset n:o — — — — — Jag vet, midt emot mig! inföll jag. — Ja, alldeles riktigt — jag kommer nu ihägj det! Den unga grefvinnan — ja det vill säga att hon ej är någon dufunge numera, ty hon har 40 år på nacken var en mamsell Flämmer, som villigt betalte sina femhundratusen riksdaler för att blifva polsk grefvinna. Hon hade haft tjogtals friare, hvilka blifvit afvisade af hennes förmyndare. Men då den nya lagen utkom om gqvinnans myndighet afskedade hon slutligen sin förmyndare och beslutade att på gamla dagar sjelf fria. — Nå, huru råkade hon på polacken? frågade jag, som passade på ett ögonblicks paus, för att med ens få reda på historien. — Jo si, det tillgick på det sättet — — men kan jag förlita mig på herrns tystlåtenhet! — afbröt sig herr Figaro Lödderström helt försigtigt. — Kommer aldrig i fråga! — — — försäkrade jag mycket allvarsamt. — Nå, eftersom herrn lofvar att tiga, så vill jag berätta det. Mamsell Flämmer vurmade alldeles fasligt med psykografen som skulle säga henne hurudan hennes blifvande