NASAS MIVWS OWNER SAIAUVE SAR MEN DR Sr VE nn
vara helt ny, tror man, men är egentligen ej
annat än ett slags bord-dans som åter kom-
mit i sväng. Såsom sådan är den nya upp-
finningen redan så gammal, att den räknar
sina par tusen år. Mången tror ännu på
denna vår tids Sibylla och fäster sitt hopp
vid dess orakelsvar; men att psykografen van-
ligen endast spelar en falsk rol på den stora
verldsteatern visar sig så ofta, att den nu
väl kan sägas hafva snart nog spelat ut.
Följande psykograf-historia omtalas från
en större landsortsstad; vi säga ej hvilken:
Då vädret är vackert — så berättade en
turist som ej hade annat att göra, än att
resa omkring för att roa sig — är det mitt
förnämsta nöje, att, vid ankomsten till någon
större stad, taga in vid någon af de mest be-
sökta gatorna, för att från mitt öppna fönster
betrakta folkhvimlet på gatan eller observera
mina grannar midt emot. Bland dessa sist-
nämnda fästade två personer mest min upp-
märksamhet, då jag såeon resande bodde vid
en af stadens förnämsta gator. Den äldre af
dem hade hyrt ett par rum i våningen midt
emot och syntes, lika med mig, vara resande.
Det var en medelålders man vid 50-talet med
korpsvart. skägg. Alltid var han klädd i
samma, tätt upp till hakan igenknäppta, fin-
putsade, men slitna rock, då han gick ut;
hans hatt var ej alldeles så modern, som det.
fordras i en så stor stad, ty den skiftade nå-
got i en poetisk aftonrodnad, häntydande der-
på att mannen som bar hatten såg sin lyckas
sol i nedgående. Hvem han egentligen var
visste ingen.
Mannen i vindskupan var deremot ännu
mycket ung. Då han trädde ut genom förstu-
gudörren, var han alltid försedd med ett litet
svart etui under venstra armen. I det han
tog ett lätt hopp öfver den ej alltid rena ränn-
stenen, kastade han vanligen en slängkyss åt
en konditorimamsell midt öfver. På hans bråd-
skande steg och hans svarta etui under armen
igenkände jag honom såsom en här- och skägg-
konstnär, med hvilken det snart förunnades
mig göra en angenäm bekantskap. Hr Figaro
Lödderström hade med heder absolverat sin
badareexamen ; men i brist på nödiga kontan-
ter att öppna en stadig rak- och fältskärsstuga,
hade han etablerat sådan hemma hos sina re-
spektive kunder. Alltid var han laddad med
en mängd mer eller mindre skandalösa historier,
hvilka gjorde honom till det trefligaste stads-
bud, den roligaste lokalpost, som någon
kande önska sig.
En tid hade jag begagnat mig af hans
konsterfarna, lätta hand, för att ordna mitt
hår och skägg, utan att jag kommit på den
tanken att fråga honom om min granne midt
öfver, mannen med det korpsvarta skägget, då
jag ånyo gjorde en liten utflygt till kontinen-
ten och blef borta ett års tid. Nästa sommar
återkom jag och tog in vid en annan, lifligt
trafikerad gata. Den förste som besökte mig
var konstnären hr Figaro! Lödderström, som
straxt återinträdde i utöfning af sitt anför-
trodda embete, under tiden ensam skötande
tkonversationen, men hvilken tvärt blef af-
bruten, då jag händelsevis såg ut genom fön-
stret och förvånad utropade:
— Utlänningen med det korpsvarta skäg-
get! — Så elegant! — Åkande i en dyrbar
vagn! — Och en elegant dam vid hans sida!
— Bäste herr Lödderström —- känner herrn
honom ?
— Kommer inte i fråga! — sade herr
Figaro, som glömde att tillägga ordet annat;
visst känner jag hela staden! Det är en grefve
Sczkrippinski från Polen, som på vägen till
de siberiska grufvorna schappade från kossac-
kerna och kilade hit öfver Östersjon. Stackars
grefve, han var lika stolt som fattig, tilldess
jag hjelpte honom till ett rikt gifte. -— I fjol
bodde han i huset n:o — — — —
— Jag vet, midt emot mig! inföll jag.
— Ja, alldeles riktigt — jag kommer nu
ihägj det! Den unga grefvinnan — ja det
vill säga att hon ej är någon dufunge numera,
ty hon har 40 år på nacken - var en mam-
sell Flämmer, som villigt betalte sina femhun-
dratusen riksdaler för att blifva polsk gref-
vinna. Hon hade haft tjogtals friare, hvilka
blifvit afvisade af hennes förmyndare. Men
då den nya lagen utkom om gqvinnans myn-
dighet afskedade hon slutligen sin förmyndare
och beslutade att på gamla dagar sjelf fria.
— Nå, huru råkade hon på polacken?
frågade jag, som passade på ett ögonblicks paus,
för att med ens få reda på historien.
— Jo si, det tillgick på det sättet — —
men kan jag förlita mig på herrns tystlåtenhet!
— afbröt sig herr Figaro Lödderström helt
försigtigt.
— Kommer aldrig i fråga! — — — för-
säkrade jag mycket allvarsamt.
— Nå, eftersom herrn lofvar att tiga, så
vill jag berätta det. Mamsell Flämmer vur-
made alldeles fasligt med psykografen som
skulle säga henne hurudan hennes blifvande