kjolar det täcka könet, nego och tackade för
hvarje dans, utan att behöfva slå ned ögonen
för mammas eller något annat förklides spe-
jande blickar.
Tur dags slutas balen? frågade den
alltid förekommande värden och allas vår far-
bror gubben Thor. — Det beror på när
damerna hemtas, svarade någen af marskal-
karne. — Men balen fortsattes länge, ty inga
qvinliga domestiker med kappor och lanter-
nor hade order att mana till uppbrott. Balen
var naturligtvis animerad och fortgick ända
tills morgonväkten från den gamla domkyr-
kans torn nådde våra öron och böd oss säga
farväl åt nöjet. Ungdom och visdom ha al-
drig gått arm i arm och göra det icke i
denna dag; men säkert är att ungdomen ofta
har roligt, medan den viälvisa ålderdomen
misstror hvarje glädje, hvarje oskyldig för-
ströelse. (Ystads Tidn.)
I staden —ping gåfvo några ung-
herrar en serenad för en flicka, hvilken för
tillfället var på besök hos cellfängelsedirek-
tören, hennes slägting. I ett af de stycken
som sjöngos, förekom: Till den boning der
du dväljes, längtar jag från verldens hvimmel.
Man herättar att direktören efter sången öpp-
nat ett fönster och tillropat ungherrarne: Hör
vu, mina herrar, jag har plats för er allihop !
u
From önskan. En greflig egendoms-
herre hade till en nyfödd liten grefves döpelse-
akt inbjudit, bland andra, äfven socknens
skolbarn, hvilka infunno sig en corps, anförda
af sin skolmästare. Denne hade på förhand
instruerat barnen att vid den skål, som skulle
komma att föreslås för att önska det den ny-
födde måtte blifva lycklig, borde barnen vid
talets slut, när de hörde glasen klinga, in-
stämma i korus, med orden: Vår älskade
grefve och grefvinna likaledes. I salen der
gästerna voro församlade, var ganska trångt,
så att då en betjent, smidig som en ål, sk ulle,
bärande en bricka med fyllda glas, kila sig
emellan gästerna, hade den oturen att släppa
hela herrligheten i golfvet. Måtte fan ta
dig, utbrast grefven förargad; men knappt
hade han fått ordet ur munnen, förrän alla
barnen, som hörde den myckna glasklangen
och trodde att nu var rätta ögonblicket inne,
i korus utropade: Vår älskade grefve och
grefyvinna likaledes!
En vargjagf. Trakten kring Bucha-
rest har denna vinter varit så uppfylld af var-
gar, att de till och med flera gänger visat sig
inom stadens område. Skogarne omkring Mog-
schoj ha utgjort deras förnämsta tillhåll. Nå-
gra modiga jägare beslöto nyligen att anställa
jagt på dessa obehagliga gäster, öfver hvilka
landtmännen nästan dagligen ha skäl att be-
klaga sig. En månklar afton begåfvo de sig,
sex till antalet, i två släidar till den skogs-
trakt, som i synnerhet var hemsökt af vargar-
ne. Fyra jägare togo plats i den ena slädan
och de två andra, som tillhörde franska am-
basaden, åkte i den andra. För att locka var-
garne, medförde de uti en säck en gris, som
genom sitt skrik borde fresta rofdjuren. Efter
en timmas rask åkning anlände de till skogen.
Knappt hade musikanten i säcken börjat sin
konsert förrän en flock vargar visade sig, om-
kring 15 stycken. Släden med de två jägarne
åkte rakt fram, medan den andra beskref en
halfcirkel för att afskära vargarne återtåget;
men då första slädan närmade sig flocken, in-
jagade lukten af rofdjuren en sådan rädsla
hos hästarne, att de satte af i vildt galopp
och kastade de tvenne jägarne ur slädan, som
stjelpte omkull. Dessas belägenhet blef deri-
genom mycket kritisk. Den ene, hvars böss-
pipa i fallet blifvit full med snö, kunde icke
begagna sitt vapen; den andre var deremot
lyckligare: hans gevär var ännu i brukbart
stånd, men då han kände de farliga fiender-
nas vanor oeh visste att äsynen af blod blott
skulle upphetsa dem ännu mera, tvekade han
länge att skjuta, men omsider såg han sig så
utsatt för att bli söndersliten, att han gaf eld
och fällde den främste. Ett ögonblick hejda-
des flocken derigenom, och då den andre jä-
garen i detsamma stötte af alla krafter 1 sitt
horn, hördes detta af deras kamrater, nom i
flygande fart ilade till deras undsättning. Så
snart de kommo på skotthållsafstånd från var-
garne, sprungo de ur slädan och afsköto tre
skott som fällde lika många vargar till marken,
och detta så lyckligt utförda anfall gjorde slut
på striden. De återstående flydde skyndsamt
2 111...1. O I SN AA FR I rg