En tjock och obehaglig rök uppfyllde
rummet och gjorde den atmosfer nästan out-
härdlig för andra lungor än sådana som till-
hörde hvardagsgästerna på dylika ställen.
Midt i denna rök flammade lampornas
låga och syntes i hvarje ögonblick vilja slockna
Vid ett i ett hörn placeradt mindre bord
sutto två karlar och språkade lifligt, ehuru
med låg röst, med hvarandra.
Den ena af dessa män var en lång gyn-
nare i blå blus, med breda axlar och en her-
kulisk gestalt.
Den andra var en temligen vacker ung
karl, klädd med en smaklös och öfverdrifven
elegans.
Vi känna redan dessa två. Dem först-
nämde lydde namnet Kanariefågeln, den andra
hette Ripainsel.
— Det förefaller mig, — sade Ripainsel
till sin kamrat, — som om Kaninen låter tem-
ligen länge vänta på sig.
— Det bevisar endast att han samvets-
grannt uppfyller hvad han åtagit sig, — sva-
rade den s. k. Kanariefågeln, — utomdess har
han ej stämt möte med oss förrän klockan
elfva. Det är icke han som kommer för sent
utap vi som inställt oss för tidigt.
— Är du riktigt säker på, min bästa Ka-
nariefågel, att Kaninen är på sin post och ej
narrar oss i någon snara? ,
— Är du galen! . . . För hvad misstän-
ker du honom, för fan?
— Att vara i hemligt förstånd med den
gamla skälmen fader Legrip.
— Att vara i hemligt förstånd med Le-
grip? sade Kanariefogeln med tydlig förvåning.