gufs på kongl. teatern. Detta tonverk, som i
sig innebär nog musikalisk rikedom för två
eller tre vanliga operor, har icke varit gifvet
här sedan på 1830-talet, i anseende till de
svåra sångpartierna, särdeles i hufvudrollen,
som skall utföras af ett fruntimmer. Det är
nemligen under det antagna namnet Fidelio
som Leonora, grefve Florestans unga maka,
förklädd till yngling, sökt tjenst hos fång-
vaktaren i en fästning, för att der söka få återse
sin man, som guvernören på fästningen, hvil-
ken är hans dödsfiende, låtit inspärra i en
underjordisk håla och redan i två år der
qvarhållit på det mest barbariska sätt samt
nu slutligen vill döda honom i anledning af
en anländ underrättelse att konungen och stats-
ministern ämna komma till stället och hålla
sträng räfst med guvernören. Man finner lätt
hvilka gripande dramatiska situationer kunna
utveckla sig på grunden af denna uppränning.
Ändtligen har denna opera nu kommit på re-
pertoaren sedan m:ll Hebbe åtagit sig Fidelios
parti, hvari hon ock hade tillfälle att gifva ett
nytt lysande prof, ej mindre på sin fina och
konstnärliga musikaliska uppfattning och den
pietet hvarmed hon tillegnat sig kompositionens
anda och derigenom blifvit i stånd att utföra
det nästan halsbrytande partiet, än ock på en
ny sida af den stora dramatiska förmåga, hvar-
med publiken redan förnyade gånger gjort be-
kantskap i Faust och Hugenotterna. Äfven de
öfriga spelande utförde sina partier på ett be-
römvärdt sätt. Hr Dahlgren såsom Florestan
sjöng sitt parti rent och effektfullt. Hr Will-
man är alltid en förträfflig skådespelare, och
hrr Behrens och Sandström samt fru Strand-
berg hördes ock med särdeles nöje. Också,
fastän den vigtigaste delen af handlingen pas-
serar i det underjordiska fängelset, som i för-
bigående sagdt icke behöfde hållas alldeles så
mörkt att man från fonden af salongen knappt
kan urskilja figurerna, och fastän stycket icke
har något tilldragande för ögat i dekorationer
och kostymer, så syntes publiken utomordent-
ligt belåten. M:l1l Hebbe framropades under
den första akten och tillsammans med herr
Dahlgren efter andra aktens slut samt alla
de spelande vid operens slut. — Före operans
början spelade kapellet uvertyren n:o 4 E dur
och mellan andra och tredje akten uvertyren
n:o 3 OC dur, efter hvilken sednare följde en stor-
mande applåd, så ihärdig att kapellmästaren
nödgades vända sig om och å sina och kapel-
lets vägnar emottaga publikens hyllning. —
Det har anmärkts såsom någonting sällsynt
och förut nästan utan exempel, att ifrån det
att m:ll Hebbe först uppträdde härstädes i
juni sistl. år biljetterna till hvarje represen-
tation, hvari hon deltagit, varit antingen all-
deles eller i det aldra närmaste utsålda, oak-
tadt de stycken, i hvilka m:ll H. uppträdt,
varit gifna redan förut många gånger, med
undantag af Fidelio. Då, enligt hvad vi hört
sägas från flere håll och som sistlidet år lästes
i tyska tidningar, mill Hebbe lärer hafva en
ganska rik repertoar utom de operor, i hvilka
man här sett henne, och visar sig hafva den
dragningskraft som lockar fulla hus, så är det
att hoppas att kongl. teaterdirektionen på sam-
ma gång till mötande af publikens önskan sö-
ker förlänga hennes engagement, på det man
måtte erhålla flera prof af en så mångsidig
talang. Exempelvis såsom Maria uti Regemen-
tets dotter och såsom Susauna uti Figaros
bröllop, hvilka båda pjeser finnas färdiga att
gifvas när som helst, skall hon hafva varit sär-
deles intressant vid sitt uppträdande på teatrar
i södra Tyskland och i Köpenhamn.
Svenska Industrimagasinet fi-
rade i lördags afton sin andra årsfest, som be-
vistades af en mängd utställare derstädes
och andra industriidkare samt ett antal in-
bjudne embetsmän, litteratörer m. fl. Sedan
konungens och prins Oscars skålar voro före-
slagna höll öfverste Stål ett tal för exponen-
terna i magasinet och magister Sohlman ett
längre skåltal för mamsell Augusta Brandes,
hvari han utvecklade det stora, om än ofta
indirekta gagnet af en sådan exposition, som
han också ansåg vara en sak som icke kan
falla. Fabrikören J. W. Bergström, som före-
slagit skålarne för de kungliga personerna,
föreslog också skålar för öfverste Stål och, i