liksom under Carl XI:s förmyndar-regering, slutar med ett nytt envilde. Härefter öfvergick talaren till en redogörelse för utvecklingen af folkrepresentationens särskilda rättigheter genom riksdagen, dervid han först redogjorde för beskattningsrätten, huruledes landslugens konungabalks bestämmelse, att konungen skulle lefva vid Upsala öde, kronogods och årliga laga utskylder och ingen ny tunga eller pålaga bjuda, utan i vissa föreskrifna fall och efter inhemtande af folkets samtycke, gifvit upphof till de båda slagen af statsinkomster: ordinarie inkomster och bevillningen; att ur bevillningsrätten utvecklat sig under denna tid rätt fär riksdagen att bestämma vissa af nu i grundlagen omtalade bevillningsmedel, nemligen accis, brinvinsmedel, charta sigillata, men ännu ej någon ritt till tullens bestämmande. Postmedlen egde ingen betydelse till följd af postverkets ringa utveckling; posttaxan, som 1645 begynte utfärdas, bestämdes af regeringen. Ständernas aänspråk på rätt att deltaga i utgifternas bestämmande och grauskning framställdes, men uppfylldes icke förrän enväldet stod för dörren. I afseende på lagstiftningen aumirktes, huru under Carl XI:s tid genom ständernas förklariug vid 1682 års riksdag lagarne formligen fördelades i två klasser, allmän lag och stadgar, samt huru under dessa sednare på denna tid voro sammanförda regeringsform. privilegier, krigsartiklar och allt hvad som hör till den ekonomiska eller administrativa lagstiftningen; och egde konungen, utan att behöfva höra stäuderna, utfärda stadgar, hvarigenom hela gruudlagstiftniugen med undantag af de statsrättsliga bestimmelser, som voro upptagna i landslageus konungabalk, var undandragen hvarje slags prötning eller utlåtande från ständernas sida. Vidare fästades uppmärksamheten på, huru en ej ringa del af lagstiftningen egde rum i form af resolutioner på de särskilda ståudens besvär, hvilka föranleddes af den utaf stånden hvart för sig utöfvade petitionsrätten och hvari konungen efter vederbörande stånds hörande utöfvade lagstiftning. Nu öfvergick talaren till redogörelsen för riksdagens ståndpuukt i utveckling af sina former och visade huruledes ståndsprincipen, såsom innebärande att stånden skulle hvart för sig särskildt bevaka och upprätthålla särskilda ideella intressen, ej kan spåras mera än hos presteståndet, ehuru detta stånd dock ej var tilslutet för personer, som ej tillhörde detsamma; ty alla som åtnjöto del af presterskapets privilegier, såsom skollärare, universitetsprofessorer och konsistoriinotarier hade tilltride äfven om de cj voro prestvigde. Adeln representerade blott ett personligt intresse och sjua jordegendomar samt frälsebönder, hvilket sistnämnda uttryckligen åberopades såsom skäl mot yrkandet att frälsebönder skulle deltiga i herredagspenuingurues utgörande. För öfrigt sökte adeln äfven befria sig från dess enda offentliga skyldighet, den att infinna sig vid riksdagen. Adeln fick äfven denna lindrad genom den 1655 medgifna rättigheten att iufinna sig blott en för hvurje ätt. Borgareståndet kallade sig städernas fullmäktige och upptog bland sig andra stadsinvånare än borgare och magistratspersoner såsom t. ex. landsbokhållare. Allmogen, landtkommunernas ombud, representerade alla, som icke voro adelsmän eller prester, hvadan vid riksdagen funnits i bondeståndet lagläsare (vice häradshöfdingar) samt lävsmän; man kar till och med exempel på att officerare der varit medlemmar. i I afseende på sättet för öfverläggningar och besluts fattande fortfor obestämdheten i ag, ehuru praxis infört en viss ordning. Sålunda fortfor i bevillningsfrågor det förhållande, som förrän riksdagen öfvertagit beskattningen egt rum, nemligen att hvarje stånd bestämde sin egen bevillning. I lagstiftning borde alla ståuden vara ense; petitionsrätt utfvades af hvarje stånd särskildt. Vigtigare rågor, som ej på detta sätt kunde bringas ill slut, öfverlemnades åt sekreta utskottet, om redan på denna tid var riksdagens kärna. 1672 var det fördeladt på två afdelningar: n utrikes och en inrikes. Utom detta fanns 1 något annat allmänt tHtelbkatt än hanlantgolnste 4