liksom under Carl XI:s förmyndar-regering,
slutar med ett nytt envilde.
Härefter öfvergick talaren till en redogö-
relse för utvecklingen af folkrepresentationens
särskilda rättigheter genom riksdagen, dervid
han först redogjorde för beskattningsrätten,
huruledes landslugens konungabalks bestäm-
melse, att konungen skulle lefva vid Upsala
öde, kronogods och årliga laga utskylder och
ingen ny tunga eller pålaga bjuda, utan i vissa
föreskrifna fall och efter inhemtande af folkets
samtycke, gifvit upphof till de båda slagen af
statsinkomster: ordinarie inkomster och bevill-
ningen; att ur bevillningsrätten utvecklat sig
under denna tid rätt fär riksdagen att bestäm-
ma vissa af nu i grundlagen omtalade bevill-
ningsmedel, nemligen accis, brinvinsmedel,
charta sigillata, men ännu ej någon ritt till
tullens bestämmande. Postmedlen egde ingen
betydelse till följd af postverkets ringa ut-
veckling; posttaxan, som 1645 begynte utfär-
das, bestämdes af regeringen. Ständernas aän-
språk på rätt att deltaga i utgifternas bestäm-
mande och grauskning framställdes, men upp-
fylldes icke förrän enväldet stod för dörren.
I afseende på lagstiftningen aumirktes,
huru under Carl XI:s tid genom ständernas
förklariug vid 1682 års riksdag lagarne form-
ligen fördelades i två klasser, allmän lag och
stadgar, samt huru under dessa sednare på
denna tid voro sammanförda regeringsform.
privilegier, krigsartiklar och allt hvad som
hör till den ekonomiska eller administrativa
lagstiftningen; och egde konungen, utan att
behöfva höra stäuderna, utfärda stadgar, hvar-
igenom hela gruudlagstiftniugen med undan-
tag af de statsrättsliga bestimmelser, som voro
upptagna i landslageus konungabalk, var un-
dandragen hvarje slags prötning eller utlå-
tande från ständernas sida. Vidare fästades
uppmärksamheten på, huru en ej ringa del af
lagstiftningen egde rum i form af resolutioner
på de särskilda ståudens besvär, hvilka föran-
leddes af den utaf stånden hvart för sig ut-
öfvade petitionsrätten och hvari konungen ef-
ter vederbörande stånds hörande utöfvade lag-
stiftning.
Nu öfvergick talaren till redogörelsen för
riksdagens ståndpuukt i utveckling af sina
former och visade huruledes ståndsprincipen,
såsom innebärande att stånden skulle hvart
för sig särskildt bevaka och upprätthålla sär-
skilda ideella intressen, ej kan spåras mera än
hos presteståndet, ehuru detta stånd dock
ej var tilslutet för personer, som ej tillhörde
detsamma; ty alla som åtnjöto del af prester-
skapets privilegier, såsom skollärare, univer-
sitetsprofessorer och konsistoriinotarier hade
tilltride äfven om de cj voro prestvigde. Adeln
representerade blott ett personligt intresse och
sjua jordegendomar samt frälsebönder, hvilket
sistnämnda uttryckligen åberopades såsom skäl
mot yrkandet att frälsebönder skulle deltiga
i herredagspenuingurues utgörande. För öfrigt
sökte adeln äfven befria sig från dess enda
offentliga skyldighet, den att infinna sig vid
riksdagen. Adeln fick äfven denna lindrad
genom den 1655 medgifna rättigheten att iu-
finna sig blott en för hvurje ätt.
Borgareståndet kallade sig städernas full-
mäktige och upptog bland sig andra stadsin-
vånare än borgare och magistratspersoner så-
som t. ex. landsbokhållare. Allmogen, landt-
kommunernas ombud, representerade alla, som
icke voro adelsmän eller prester, hvadan vid
riksdagen funnits i bondeståndet lagläsare (vice
häradshöfdingar) samt lävsmän; man kar till
och med exempel på att officerare der varit
medlemmar. i
I afseende på sättet för öfverläggningar
och besluts fattande fortfor obestämdheten i
ag, ehuru praxis infört en viss ordning. Så-
lunda fortfor i bevillningsfrågor det förhållan-
de, som förrän riksdagen öfvertagit beskatt-
ningen egt rum, nemligen att hvarje stånd be-
stämde sin egen bevillning. I lagstiftning
borde alla ståuden vara ense; petitionsrätt ut-
fvades af hvarje stånd särskildt. Vigtigare
rågor, som ej på detta sätt kunde bringas
ill slut, öfverlemnades åt sekreta utskottet,
om redan på denna tid var riksdagens kärna.
1672 var det fördeladt på två afdelningar:
n utrikes och en inrikes. Utom detta fanns
1 något annat allmänt tHtelbkatt än hanlantgolnste 4
