— Om detta är er åsigt, så kan ni ju låta bli att gå in på mina fordringar, jag tvingar er ej dertill, utan föreslår tvärtom att vi hädanefter skola vara! lika goda vänner som hittills. — Låt höra, hvad är det ni begär? ... Förklara er! — Det skall ske fort . . . ni vet attjag är tydlig af mig när det gäller att redogöra för något . . . Hör noga på: ni räknar ju på barnet för att vinna en betydlig förmögenhet? — Ja visst ... Om jag ej gjorde det skulle jag ju ej ha kunnat erbjuda er en så stor summa som den jag lofvat er . . . Tiotusen francs äro minsann inte småstyfrar! — Det medger jag gerna, men jag anser ändå ej denna summa ni erbjuder mig tillräckligt stor då man jemför den med det kapital ni hoppas att den skall inbringa er. — Men jag kan omöjligt gifva er mera, jag bedyrar det . . . Jag kan heligt försäkra att jag nödgats skrapa ihop allt hvad jag eger och har för att få tillsammans de tiotusen francs jag lofvat er. — Förlåt mig, doktor, ni må bedyra än så mycket, så tror jag ändå ej ett enda ord af hvad ni säger i den vägen . .. Ni är minsann rikare än så, utomdess har ni kredit ... Men jag vill i alla fall anse era dåliga skäl för giltiga och för det första åtnöja mig med de ifrågavarande tio tusen francs. — Nå, då är ju saken afgjord! Eller vad vill ni vidare? — Ingenting mer och ingenting mindre in bli er bolagsman, och erhålla en viss anlel af era inkomster.