— Om detta är er åsigt, så kan ni ju låta
bli att gå in på mina fordringar, jag tvingar
er ej dertill, utan föreslår tvärtom att vi hä-
danefter skola vara! lika goda vänner som
hittills.
— Låt höra, hvad är det ni begär? ...
Förklara er!
— Det skall ske fort . . . ni vet attjag
är tydlig af mig när det gäller att redogöra
för något . . . Hör noga på: ni räknar ju på
barnet för att vinna en betydlig förmögenhet?
— Ja visst ... Om jag ej gjorde det
skulle jag ju ej ha kunnat erbjuda er en så
stor summa som den jag lofvat er . . . Tio-
tusen francs äro minsann inte småstyfrar!
— Det medger jag gerna, men jag anser
ändå ej denna summa ni erbjuder mig tillräck-
ligt stor då man jemför den med det kapital
ni hoppas att den skall inbringa er.
— Men jag kan omöjligt gifva er mera,
jag bedyrar det . . . Jag kan heligt försäkra
att jag nödgats skrapa ihop allt hvad jag eger
och har för att få tillsammans de tiotusen
francs jag lofvat er.
— Förlåt mig, doktor, ni må bedyra än
så mycket, så tror jag ändå ej ett enda ord
af hvad ni säger i den vägen . .. Ni är min-
sann rikare än så, utomdess har ni kredit ...
Men jag vill i alla fall anse era dåliga skäl
för giltiga och för det första åtnöja mig med
de ifrågavarande tio tusen francs.
— Nå, då är ju saken afgjord! Eller
vad vill ni vidare?
— Ingenting mer och ingenting mindre
in bli er bolagsman, och erhålla en viss an-
lel af era inkomster.